Fast salt

Ett konstverk. Färgen varierade från ljust grått, nästan vitt till blekt rosa. Jag la det i min handflata. Det kändes tungt. Föremålet glittrade i ljuset från solen, bländade mina ögon när jag sakta vred på det. Kristall. Som av is eller glas. Fast salt.

Tanken på salt som något hänförande, samtidigt motbjudande. Ett helvete att arbeta med för somliga, något fullständigande i matlagningen för andra.

Verandan

Redan i slutet på mars, när en matt sol sköt sina strålar in genom fönstret satt hon på sin veranda. När hon rörde på kroppen kved den gistna korgstolen. Det liknade det ljud hon ofta vaknade av på nätterna, Martins gnisslande tänder.

Utsikten var vidunderlig. Kanske var hon ensam om den åsikten. Många skulle säkert tycka att den var simpel, en stabbig stubbåker, ett formlöst gråbrunt berg i fonden och i ögonvrån skymtade en rykande fläskig gödselhög.

Här har hon suttit många kyligt värkande vårkvällar, sett solen förlora sig bakom berget och månens klara uppdykande på himlen. Meditativt har hon stirrat ut över den vildvuxna ännu karga trädgården och grubblat över hur livet bestod av aldrig sinande val. En del val svårare än andra, milt sagt.

Ibland fann hon lösningen på något hon oroade sig för, utan att behöva anstränga sig. Idén bara dök upp i hjärnan, lika självklart som om hon knäppt med fingrarna.

Verandan, nej hela gården var hennes liv. 

Ljuset

Jag längtar förtvivlat efter signaler att ljummare tider är i antågande. Fryser, fryser. Jag kryper in under mitt blå- och vitrutiga duntäcke, virar det tätt om kroppen. Flera varv.

Till sist blir jag tvungen att gå upp. Motvilligt slänger jag täcket åt sidan. Tar på mig min regnbågsfärgade morgonrock i tjock frotté, sätter fötterna i tofflorna i grisrosa ylle och går fram till fönstret.

När jag med ögon känsliga för ljus vippar försiktigt på persiennen ser jag en smal strimma gult längst ner vid  den mörka himlens rand.

Ljuset, våren är på väg.

Ella och Georg

Georg hade inte sovit en hel natt på tre år. Hela nätterna kändes det som om han hade ena ögat öppet. Precis som deras schäfer, Bonnie, som dog för tio år sen. Hon låg alltid i köket hoprullad i sin korg och kikade på Ella och Georg med ena ögat.

Det började den dagen när de som vanligt satt i köket och drack förmiddagskaffe och åt varsitt mariekex med mild herrgårdsost.

– Georg, sa hon, jag tar livet av mig.

Då och då klarnade hennes hjärna och det här var ett sådant tillfälle, det förstod han. När hon gick in i sina dimmiga perioder var hon jämn i humöret och oftast glad.

– Men Ella, säg inte så.

En timme senare hade Ella glömt vad hon sagt, men inte Georg. Rädslan satt tungt i kroppen, dygnet runt. De stunder hon kunde tänka klart blev med tiden färre och färre. Till slut, efter mer än tre år, var han tvungen att besluta att hon skulle läggas in på sjukhus.

Första natten Georg låg ensam i deras dubbelsäng tog det några timmar innan han kunde somna. Ångesten körde runt i magen. Hade han gjort rätt? Nu var hans kära fru på institution och på grund av honom.

Efter några dagar bestämde han sig.  Han hade gjort rätt. Och Georgs Ella var inte övergiven. Han skulle ta en promenad dit varenda dag. Det var bara ungefär en kilometer dit. Det orkade han. Han skulle bjuda henne på hembryggt kaffe i termos och ha med sig mariekex med ost.

Jobbet

I jobbet är resultat det absolut viktigaste. Det har de i belysande ordalag förklarat för henne. Det är betydelselöst om hon trivs med sina arbetskamrater, sitter bra på stolen, använder sitt höj- och sänkbara skrivbord eller går hem med ett leende på läpparna. Nej, det är resultat som räknas.

Hon jobbar med telefonförsäljning. På telefonen finns en funktion som visar hur många samtal hon haft under en dag, hur länge de samtalen har varat (det är väsentligt att hålla konversationen så kort som det bara går) och under hur lång tid hon varit frånkopplad (gått på toaletten eller pratat med sina kollegor).

Varje dag svider det i magen när hon drar kortet genom stämpeluret.