Verandan

Redan i slutet på mars, när en matt sol sköt sina strålar in genom fönstret satt hon på sin veranda. När hon rörde på kroppen kved den gistna korgstolen. Det liknade det ljud hon ofta vaknade av på nätterna, Martins gnisslande tänder.

Utsikten var vidunderlig. Kanske var hon ensam om den åsikten. Många skulle säkert tycka att den var simpel, en stabbig stubbåker, ett formlöst gråbrunt berg i fonden och i ögonvrån skymtade en rykande fläskig gödselhög.

Här har hon suttit många kyligt värkande vårkvällar, sett solen förlora sig bakom berget och månens klara uppdykande på himlen. Meditativt har hon stirrat ut över den vildvuxna ännu karga trädgården och grubblat över hur livet bestod av aldrig sinande val. En del val svårare än andra, milt sagt.

Ibland fann hon lösningen på något hon oroade sig för, utan att behöva anstränga sig. Idén bara dök upp i hjärnan, lika självklart som om hon knäppt med fingrarna.

Verandan, nej hela gården var hennes liv.