Ella och Georg

Georg hade inte sovit en hel natt på tre år. Hela nätterna kändes det som om han hade ena ögat öppet. Precis som deras schäfer, Bonnie, som dog för tio år sen. Hon låg alltid i köket hoprullad i sin korg och kikade på Ella och Georg med ena ögat.

Det började den dagen när de som vanligt satt i köket och drack förmiddagskaffe och åt varsitt mariekex med mild herrgårdsost.

– Georg, sa hon, jag tar livet av mig.

Då och då klarnade hennes hjärna och det här var ett sådant tillfälle, det förstod han. När hon gick in i sina dimmiga perioder var hon jämn i humöret och oftast glad.

– Men Ella, säg inte så.

En timme senare hade Ella glömt vad hon sagt, men inte Georg. Rädslan satt tungt i kroppen, dygnet runt. De stunder hon kunde tänka klart blev med tiden färre och färre. Till slut, efter mer än tre år, var han tvungen att besluta att hon skulle läggas in på sjukhus.

Första natten Georg låg ensam i deras dubbelsäng tog det några timmar innan han kunde somna. Ångesten körde runt i magen. Hade han gjort rätt? Nu var hans kära fru på institution och på grund av honom.

Efter några dagar bestämde han sig.  Han hade gjort rätt. Och Georgs Ella var inte övergiven. Han skulle ta en promenad dit varenda dag. Det var bara ungefär en kilometer dit. Det orkade han. Han skulle bjuda henne på hembryggt kaffe i termos och ha med sig mariekex med ost.