Hon avvaktade tills hon hörde snusningar från deras sovrum. På
tå smög hon ut ur sitt rum, ljudlöst tog hon sig fram till trappen. På nakna fötter
gick hon sakta, oändligt sakta, neråt. För varje trappsteg stannade hon och
lyssnade. Inget ljud, helt tyst, inte ens deras snusningar hördes längre. Hon
tyckte att det tog en fullständig evighet innan hon till slut lyckades komma ner
i hallen, tassade in i köket. Från köket såg hon dörren in till gästrummet. I
det dova nattljuset avtecknade sig en mörk siluett. Han stod i dörröppningen. Han
väntade på henne.
söndag 29 april 2012
lördag 28 april 2012
Lisas nya klass
Hon satt ensam på parkbänken. Hennes mun bildade en
nedåtsluttande båge, vilket gjorde att jag först fick ett intryck av att hon
var trulig. Jag ändrade snabbt åsikt när jag såg hennes blick. I hennes bruna
ögon uppfattade jag en tydlig frustration, eller snarare rädsla blandad med högröd
vrede.
-
Bry dig inte om henne, sa de i mun på varandra och pekade,
hon är konstig.
-
Vadå konstig?
-
Hon är inte som vi andra, hon är knepig och så
har hon underliga kläder. Det ser du väl själv?
Jag kastade en blick på flickan som satt några meter bort.
Hon var klädd i svarta skrynkliga bomullsbyxor och en mörkgrå fleecetröja. Jag
kände hur gärna jag ville bli en i gänget, hur mycket jag ville vara precis som
de andra. Vad hade jag på mig? Jag tittade ner på mig själv och såg klarblå en
aning slitna Levisjeans med ett enkelt uppvik längst ner, en röd kofta och vita
gympadojor.
-
Dessutom är hennes kropp framtill alldeles skrynklig,
fortsatte en av mina nya klasskamrater.
-
Hela magen går i vågor, sa någon annan och
fnittrade.
-
Hur har den blivit så? frågade jag och kände mig
förundrad, skrynklig, vågor?
-
Tydligen fick hon kokhett vatten över sig när
hon var liten. Full med ärr.
-
Men det kunde hon väl inte hjälpa?
Runt mig såg jag ett antal ögon med höjda pannor betrakta mig
genomträngande. Ögon som först spärrades upp och sen smalnade.
-
Nej det förstås, men hon kanske blev konstig av
det? Eller hur?!
Jag svarade inte utan vände mig sakta om och gick fram till
bänken. Vad gör jag? Nu kommer jag ju aldrig att bli accepterad av de andra tjejerna,
tänkte jag. Men det var som om kroppen vandrade av sig själv, gick inte att hejda.
Jag satte mig bredvid flickan.
-
Får jag sitta här med dig?
onsdag 25 april 2012
Den röda ryggsäcken
Hon hade åkt direktbuss från Malaga. Den hade kört non stop.
Två chaufförer turades om att ratta bussen, men de stannade aldrig. Med bussen
fortfarande rullande i etthundra kilometer i timmen reste sig den ene medan den
andre klämde sig förbi och tog över ratten. Ingen chans att få duscha och att
sova hade varit totalt omöjligt. Mesta
tiden hade Lisa suttit och stirrat ut genom fönstret utan att egentligen se vad
det var som svepte förbi utanför. Sen färja sista biten. Äntligen framme.
På sitt flottiga hår hade hon satt en tunn flaggblå sjalett som
hon knutit i nacken. Iklädd samma slitna Levisjeans, vita bomullstopp och blå
gympadojor som hon satte på sig för mer än fyra dygn sedan, kände hon sig som
en hippie som dykt upp från slutet av 1960-talet. Lisa böjde sig ner och tog
tag i sin röda ryggsäck. Den var smutsig i kanterna och nött kring sömmarna.
Med ett kraftigt grepp slängde hon upp den på högra axeln och anslöt sig till
kön av människor som skulle av färjan som nyss lagt till i Trelleborgs
färjehamn. Det rörde sig oroligt inombords, illamående steg upp från magen. Det
krampade i halsen. Lugn, var lugn. Med munnen stängd drog hon in luft genom näsborrarna
och blåste sakta ut mellan läpparna.
Sakta började hon gå mot utgången, tog steget ut på rampen.
Såg till att hon gick jämsides med ett par i femtiofemårsåldern, som verkade vanliga
och som hon uppfattade som propra.
Uniformerna syntes på långt håll. Hon gick förbi dem med
fast blick, stint stirrande rakt fram. När hon precis öppnat dörren ut mot
parkeringen hörde hon ropet.
-
Du där, med röd ryggsäck, kom tillbaka. Vi ska
söka igenom ditt bagage.
Lisa vände sig snabbt om och medan hon fortfarande höll i
dörren, betraktade hon kvinnan i mörk kostym med tullens emblem på ena
bröstfickan. Kvinnan lyfte ena handen och vinkade tillbaka henne med
pekfingret.
-
Absolut, svarade Lisa, men det enda ni kommer
att hitta är mina smutsiga kläder.
Tulltjänstemannen
svarade inte utan fortsatte att vifta med fingret. Hon skulle bli tvungen att gå
tillbaka.
lördag 21 april 2012
Ingen återvändo
Jag
befinner mig i luften. Långt, långt under mig ser jag blått mörkt vatten. Vågorna
rister som om det blåser isiga vindar därnere. Varför är jag här? Har jag
hoppat från bron? Tappade jag balansen och ramlade? Mitt långa hår flyger och slår
i ansiktet. Jag brer ut mina armar och ben till kroppen bildar bokstaven X. Jag
rör mig planlöst. Vindarna styr mig. I huvudet ekar ett högt lockande rop. Om och
om igen uppfattar jag ett svagt skri på hjälp. Kom. Kom hit. Det finns ingen återvändo, går inte att ångra sig. Snart
kommer min kropp att slås sönder av den betonghårda vattenytan.
onsdag 18 april 2012
Julias promenad
De hade förmanat henne. Hon måste vara en dygdig flicka. Dygdig,
from, mjuk och kultiverad. Annars skulle ingen fria till henne. Inte en enda herre
med god ekonomi ville ha en fallen kvinna. Det skulle vara en ren, oskuldsfull äkta
hustru, inget annat accepterades. Tänk på
alternativet, Julia, sa de, att bli en ungmö, för livet. För alltid förpassad till den kalla, fula, ogifta hörnan.
Julia såg sig själv gråhårig och rynkig, iklädd svart spetsklänning med en hårt
åtsittande hög krage, sitta vid det runda sybordet med böjt huvud. I knäet låg det
senaste brodyrarbetet och mellan hennes, av hög ålder böjda och knotiga, högra
tumme och pekfinger satt den stora kraftiga brodyrnålen som hon använde för att
skapa sina korsstygn. Ljuset i rummet var dunkelt, tunga mörka gardiner hängde
för de höga fönstren. Inget ljus kunde sippra in och göra hennes tillvaro en
aning ljusare. Hon var ensam.
Därför måste hon uthärda och hålla på sig. Oh, hon som var
så kär i skogshuggarens son. Julia hade en dag fått tillåtelse att gå ensam på
promenad i parken. Tänk att få spankulera bland stora mäktiga ekar och spröda
björkdungar med bark som lyste bländande vita och med svarta molnformade mjuka
fläckar. Allena utan sitt förkläde till tjänsteflicka. När Julia fick syn på
den lilla timmerstugan förstod hon att hon kommit långt bort från gården. Stående bakom en tjock urgammal ek hade Julia
försiktigt kikat på honom när han hjälpte sin far, gårdens skogshuggare. Han
hade tagit av sig sin brunrutiga flanellskjorta och musklerna spelade på
överarmarna och över ryggen när han höjde yxan. Efter en stund hade han plötsligt tittat
upp och deras ögon möttes. Julia blev alldeles
perplex, vände sig om och sprang så fort hon kunde. Hörde att han ropade efter
henne, men hon stannade inte. Sen saktade hon ner och började gå. Julia kunde inte
låta bli att le och det hettade i kinderna. Vad hade hon gjort? Bara ingen
undrade varför hon var så röd i ansiktet när hon kom hem. Fast då skulle hon
säga att hon provat om det gick att springa utan att snubbla på den långa,
fotsida himmelsblå klänningen. Och att hon blivit varm av språngmarschen. Det
var ju nästan sant. Ja, det skulle hon säga, hann hon tänka.
-
Julia, var har du varit!?
Hon fick syn på sin far som med långa kraftiga steg kom
halvspringande emot henne. Hans röda hår flög i vinden.
måndag 16 april 2012
Clownen
Han var oerhört lätt att avfärda som oseriös. Det började
med att han knappt hunnit bli vald förrän han meddelade att han skulle skilja
sig. Sen tog det bara någon månad innan han visade sig ute på krogen med en ny
vacker dam. Vid en förfrågan från en journalist, som av en slump råkade befinna
sig på samma restaurang och som vågade gå fram till deras bord, avslöjade
kvinnan att hon var fotomodell, skådespelare och att också hon hade varit gift tidigare.
Seriositeten blev inte massivare av att han var oerhört pimpinett och valde
blott och bart kostymer från berömda, internationellt erkända designers.
När jag studerade honom stående i talarstolen, la jag märke
till hur ofta han rättade till håret, upprepade gånger kände så att översta
knappen i kavajen fortfarande var stängd och hela tiden fyrade han av stora
leenden med sina knallvita tänder.
Det gick inte att ta miste på att han tyckte om att frottera
sig med internationella celebriteter. Det riktigt lyste om hela hans pudrade ansikte
och gångstilen liknade en tupps raka, näst intill bakåtlutande ryggparti.
Med hög, klar stämma och gnistrande bruna ögon lovade han
att genomföra ungefär trehundra angelägna reformer. Det blev inte mycket av
någon av dem. Möjligtvis två. Fast om jag ska vara ärlig var de två förändringarna faktiskt oerhört
viktiga och gjorde stor skillnad för många människor.
I det
stora hela var han ändå mest en clown
lördag 14 april 2012
Vigselringen
Fristående fortsättning på '"Ann-Katrins mamma" från 9 april:
-
Ann-Katrin! Du får ju inte! skrek hon och
stampade med ena foten i parkettgolvet.
Jag kände draget av Ann-Katrins mammas hand när hon måttade
och med kraft drog utsidan av handen över Ann-Katrins högra kind. Ann-Katrin
ryckte till, men förblev tyst. Hon gick rakt förbi sin mamma. En högröd flamma
hade redan börjat framträda på hennes kind och ett avtryck i form av små minipärlor
av blod bildade en aning svängd linje. Kanske
efter mammans vigselring, funderade jag. Det måste göra jätteont. Mitt huvud sprängde nu, dunkande
hammarslag slog mot tinningen. Det var mitt sätt att reagera på stress, hade
min mamma sagt. Jag drabbades av hjärnhinneinflammation före jag fyllt ett år
och fått en retning på hjärnan, hade hon förklarat. Den retningen fick till
följd att jag inte tålde höga ljud och skrikande arga människor. Jag måste ut. Bort.- Kom Lisa, vi går, sa Ann-Katrin och slängde en hastig blick på mig.
Hon klämde sig förbi mig i den trånga hallen, öppnade ytterdörren och gick ut i trappen med mig i släptåg. Nere på gatan vände hon sig mot mig, strök lätt över sin högra kind och studerade de små spåren av blod som syntes på insidan av handen. Uttrycket i hennes ansikte fick mig att tänka på någon som nyss bitit i ett omoget äpple.
-
Du får inte döma min mamma.
-
Vad menar du?
-
Hon är deprimerad. Frustrerad hemmafru. Hon
borde jobba istället för att gå hemma och hitta på en massa konstiga regler för
vad jag och mina syskon får göra och inte göra.
-
Till exempel, att ni inte får gå på hennes
ryamattor, menar du?
-
Precis. Och nu det senaste är att hon har lagt
en ryamatta framför TV:n. Fattar du? Framför TV:n! Varje gång jag ska gå fram
och sätta på den måste jag luta mig så mycket framåt, att jag lika gärna kunde
tappa balansen och ramla rakt ner i mattan.
-
Hemska tanke.
-
Ja, eller hur? Men du, nu glömmer vi henne och
går till badhuset och lär oss crawla.
-
Absolut, sa jag och kände hur huvudvärken började
avdunsta som en luftfylld ballong som försvinner upp mot himlen.
-
Vad kul det ska bli! Och sen när vi har lärt oss
ordentligt, då ställer vi upp i skolans simtävling!
-
Javisst och vinner över Kim, som alltid tror att
hon är bäst.
Ann-Katrin tog några snabba hopplahopplasteg, grep tag i min
hand och tillsammans började vi springa bortåt Karlbergsskolan.onsdag 11 april 2012
De ensamma
-
Du har gjort av med alldeles för mycket pengar
den här månaden, sa han och satte fast glasögonen i pannan.
Hon tittade upp på honom. Hur gör han, tänkte hon, för att de inte ska ramla ner? Spänner han musklerna
i pannan?
-
Du handlar på tok för dyrt, fortsatte han.
Hon hörde vad han sa, men det gick
inte in ordentligt först. Eftersom hon varit djupt nersjunken i boken hon för
närvarande läste; De ensamma av Håkan
Nesser, klarnade inte innebörden av hans anmärkning förrän efter någon minut. Kriminalromanen
om Backman och Barbarotti innehöll väldigt många sidor. Närmare bestämt 583
sidor och det hade tagit ungefär 350 sidor innan hon tyckte att det hettade till
och blev riktigt spännande. Och det var ju förstås precis då när hon ivrigt
ville veta hur det gick, som han kom med sin kommentar. Irritationen stack till
i huvudet.
-
Jaså, hur ska vi lösa det då, menar du? Ska du
göra en lista på vad olika livsmedel max får kosta. Bara så jag vet.
-
Nej, men du… älskling, det var inte så jag
menade.
-
Ne hej, hur menade du då?
-
Du får bara vara mer försiktig, ha bättre
priskontroll. Titta på varans prisetikett innan du lägger den i korgen.
-
Och det tror du alltså att jag inte gör.
-
Jag har en liten, liten aning om att du inte är
så prismedveten som du skulle kunna vara, sa han och la huvudet på sned och log
mot henne.
Han förminskar mig. Utgår ifrån
att jag är mindre vetande än han, tänkte hon. Ilskan fortplantade sig i
vågor genom kroppen.
-
Om du är så himla priskunnig som du verkar
tycka, kan väl du handla själv. Jag avstår gärna. Förresten, vet du att jag
inte vill bli störd när jag läser. Nu måste jag läsa om kapitlet för att inte
missa något väsentligt, sa hon medan hon med sådan kraft bläddrade tillbaka i
boken, att det uppstod ett litet oväsen för varje sida.
I ögonvrån såg hon hur han sakta vände huvudet mot datorns
skärm. Han sa inget mer. Ett litet sting av dåligt samvete drog genom hennes
huvud. Hon var nog lite oförsiktig ändå, men det tänkte hon inte erkänna.
måndag 9 april 2012
Ann-Katrins mamma
Jag kände mig alltid rädd för Ann-Katrin mamma. Att tilltala
Ann-Katrins mamma fanns inte i min värld och mammans korta yttranden som ibland
slängdes åt mitt håll inbjöd förstås inte heller till svar. Vore det inte
bättre att Ann-Katrin hämtade mig? tänkte jag när jag med bultande hjärta
tryckte på ringklockan. Vi skulle till
badhuset som låg invid Karlbergsskolan och lära oss crawla. Jag hörde steg
närma sig ytterdörren. Dörren öppnades med ett ryck och där stod hon och såg
ner på mig med hårt åtstramade läppar. Det slog mig att jag aldrig hade sett
henne ens le det allra minsta. Hennes bulliga ljusbruna lockar ramade in det
bleka ansiktet. Hon hade brunborstade högt välvda ögonbryn, flaggblå ögon
inramade med svart ögonpenna som hon hade avslutat med en liten kråkspark rakt ut
mot tinningen. När hon fick syn på mig, vände hon på huvudet och skrek i riktning in i den mörka hallen.
-
Ann-Katrin! Hon har kommit nu!
-
Kommer, hörde jag en välbekant röst säga, en aning
utdraget.
-
Och Ann-Katrin! Du glömmer väl inte att du inte
får trampa på mina ryamattor! Du får gå på sidan.
Nu dök det upp en mörk skugga i det skumma ljus som trots
allt kunde skönjas från köket på andra sidan hallen.
-
Hej Lisa! Jag har köpt ny bad…
Mina ögon spärrades upp och jag ryste till av kallt obehag.
Ann-Katrins högerfot syntes inte i ryamattans höga, tjocka lugg.
tisdag 3 april 2012
Rörelsen
-
Har du ett gott liv?
Jag märkte att jag skakade på huvudet. Men hur gick det till?
Hade jag fått bestämma hade jag, med huvudet fortfarande helt stilla, svarat: ja det tycker jag. Även om det inte var
sant.Förnuftsmässigt vet jag att alla rörelser jag gör, följer en given mall. Nervimpulsen att vilja vrida huvudet fram och tillbaka går blixtsnabbt upp i hjärnan eller ryggmärgen. Mina muskler utför först därefter momentet. Inne i mitt huvud är jag alltid medveten om handlingen i förväg, fast det känns som om jag inte har kontroll över mina rörelser.
Jag vet att det finns något som kallas autonoma nervsystemet. Nerver som styr processer i våra kroppar utan att vi kan påverka. Det jag undrar över är den del som vi själva styr.
Är vi olika bra på det? Hade en annan person hejdat sig nanosekunden före huvudskakningen, sett till att skicka andra nervimpulser till hjärnan som hindrade momentet, rörelsen?
Nu blev jag istället tvungen att förklara mig. Fast när jag tänker efter, var det skönt att få prata av sig. Det var ju det jag behövde. Ju.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)