Lisas nya klass

Hon satt ensam på parkbänken. Hennes mun bildade en nedåtsluttande båge, vilket gjorde att jag först fick ett intryck av att hon var trulig. Jag ändrade snabbt åsikt när jag såg hennes blick. I hennes bruna ögon uppfattade jag en tydlig frustration, eller snarare rädsla blandad med högröd vrede.  

-          Bry dig inte om henne, sa de i mun på varandra och pekade, hon är konstig.

-          Vadå konstig?

-          Hon är inte som vi andra, hon är knepig och så har hon underliga kläder. Det ser du väl själv?

Jag kastade en blick på flickan som satt några meter bort. Hon var klädd i svarta skrynkliga bomullsbyxor och en mörkgrå fleecetröja. Jag kände hur gärna jag ville bli en i gänget, hur mycket jag ville vara precis som de andra. Vad hade jag på mig? Jag tittade ner på mig själv och såg klarblå en aning slitna Levisjeans med ett enkelt uppvik längst ner, en röd kofta och vita gympadojor.

-          Dessutom är hennes kropp framtill alldeles skrynklig, fortsatte en av mina nya klasskamrater.

-          Hela magen går i vågor, sa någon annan och fnittrade.

-          Hur har den blivit så? frågade jag och kände mig förundrad, skrynklig, vågor?

-          Tydligen fick hon kokhett vatten över sig när hon var liten. Full med ärr.

-          Men det kunde hon väl inte hjälpa?

Runt mig såg jag ett antal ögon med höjda pannor betrakta mig genomträngande. Ögon som först spärrades upp och sen smalnade.

-          Nej det förstås, men hon kanske blev konstig av det? Eller hur?!

Jag svarade inte utan vände mig sakta om och gick fram till bänken. Vad gör jag? Nu kommer jag ju aldrig att bli accepterad av de andra tjejerna, tänkte jag. Men det var som om kroppen vandrade av sig själv, gick inte att hejda. Jag satte mig bredvid flickan.

-          Får jag sitta här med dig?