Julias promenad

De hade förmanat henne. Hon måste vara en dygdig flicka. Dygdig, from, mjuk och kultiverad. Annars skulle ingen fria till henne. Inte en enda herre med god ekonomi ville ha en fallen kvinna.  Det skulle vara en ren, oskuldsfull äkta hustru, inget annat accepterades. Tänk på alternativet, Julia, sa de, att bli en ungmö, för livet. För alltid förpassad till den kalla, fula, ogifta hörnan. Julia såg sig själv gråhårig och rynkig, iklädd svart spetsklänning med en hårt åtsittande hög krage, sitta vid det runda sybordet med böjt huvud. I knäet låg det senaste brodyrarbetet och mellan hennes, av hög ålder böjda och knotiga, högra tumme och pekfinger satt den stora kraftiga brodyrnålen som hon använde för att skapa sina korsstygn. Ljuset i rummet var dunkelt, tunga mörka gardiner hängde för de höga fönstren. Inget ljus kunde sippra in och göra hennes tillvaro en aning ljusare. Hon var ensam.

Därför måste hon uthärda och hålla på sig. Oh, hon som var så kär i skogshuggarens son. Julia hade en dag fått tillåtelse att gå ensam på promenad i parken. Tänk att få spankulera bland stora mäktiga ekar och spröda björkdungar med bark som lyste bländande vita och med svarta molnformade mjuka fläckar. Allena utan sitt förkläde till tjänsteflicka. När Julia fick syn på den lilla timmerstugan förstod hon att hon kommit långt bort från gården.  Stående bakom en tjock urgammal ek hade Julia försiktigt kikat på honom när han hjälpte sin far, gårdens skogshuggare. Han hade tagit av sig sin brunrutiga flanellskjorta och musklerna spelade på överarmarna och över ryggen när han höjde yxan. Efter en stund hade han plötsligt tittat upp och deras ögon möttes.  Julia blev alldeles perplex, vände sig om och sprang så fort hon kunde. Hörde att han ropade efter henne, men hon stannade inte. Sen saktade hon ner och började gå. Julia kunde inte låta bli att le och det hettade i kinderna. Vad hade hon gjort? Bara ingen undrade varför hon var så röd i ansiktet när hon kom hem. Fast då skulle hon säga att hon provat om det gick att springa utan att snubbla på den långa, fotsida himmelsblå klänningen. Och att hon blivit varm av språngmarschen. Det var ju nästan sant. Ja, det skulle hon säga, hann hon tänka.

-          Julia, var har du varit!?

Hon fick syn på sin far som med långa kraftiga steg kom halvspringande emot henne. Hans röda hår flög i vinden.