Hittills

forts på följetongen:

****

Det var fredag och klockan var 09.03. Han hade trott att han för en gångs skull få sitta i lugn och ro och läsa Göteborgsposten.

”Erik!”

Rösten stack i bröstet. Samma känsla inbillade han sig, som om någon huggit honom upprepade gånger med en nål rakt i bröstkorgen.

”Erik!”

Han suckade, reste sig upp ur korgstolen och slängde en blick ut genom fönstret. Det blåste idag. Vågorna gick höga och slog hårt mot klipporna. Skum flög över klippblocket och gav honom en vision av en enorm solfjäder gjord av genombruten vit spets.

”Jag kommer!”

Under tiden Erik gick mot hennes rum svävade tankarna som pratbubblor ovanför hans huvud. Han föraktade ingen, väldigt få i alla fall, inte ens henne. Eller gjorde han? Han fick erkänna, det var mycket värre än så. Han hatade. Planen han bearbetat så länge. Var det dags att sätta den i verket? Orkade han mer? Hittills hade det stannat vid att vara en dröm, en tröst när han mådde som sämst. Det fanns en möjlig, men farlig, utväg. Hans pappa har dödat. Dråp hade det kallats den gången.

Människa

Att vara människa är

att ha fått ett liv

många gånger mödosamt

understundom vill jag ge upp

ickelivet förleder mig

Lockelsen; förgängelsen är en vän

söker undkomma rädslan

vill se skimret ur friden

så inser jag;

att vara människa är att ta ansvar

Eget foto

I augusti

Forts:

Av chocken bet jag mig i underläppen. Det snärtade till som om någon gett mig ett slag med en läderrem över munnen.

”Jävla skit!” skrek jag.

”Vad i helvete?!” Sate spottade ut orden. ”Lugna ner dig.”

”Jag bet mig i läppen. Det gjorde så satans ont”, sa jag gnälligt.

Sate gav upp ett skallande skratt.

”Satans ont, så passande.”

”Snälla ni”, viskade jag.

”Ni? Vi är väl du med varandra? Slut med skitsnacket. Till väsentligheter. Du vet mycket väl vad du gjorde.”

”Gjorde?” sa jag och svepte med tungan över det som sved.

”I augusti för två år sen.”

Jag drog efter andan. Hur kunde han veta?

”Den tidpunkt då din historia börjar, eller hur? Öppna ett nytt worddokument.”

Jag gjorde som han sa.

”Och nu?” sa jag beredd med händerna lätt liggande över tangentbordet. Jag betraktade hur fingrarna skälvde.

”Du ska börja med att ge dokumentet ett namn.”

”Till vad?” frågade jag och såg på honom över datorskärmen.

”Döden gästar Havstenssund.”

En författares betraktelse

Fortsättning på följetongen:

Ord på V: Vilt, vit, vill, vitlök, vad

Jag betraktade hur han tog fram en plastförpackning ur en vit papperskasse.

”Säker att du inte vill ha?”

Jag kunde se hur soppan gungade vilt inuti kärlet när han höll fram det mot mig. Jag skakade på huvudet.

”Skyll dig själv. Jag frågar inte igen”, fortsatte han och började slafsande sleva i sig av soppan.

Jag mådde illa av lukten, trots att det egentligen doftade riktigt gott av vitlök och nötkött. I ett annat liv i en annan situation hade jag velat ha.

”Nu förstår du …”, sa han när han tagit sista munnen full och sen gnidit bort sopprester i mungiporna med fingrarna. ”Nu är det hög tid för dig att börja skriva.”

”Vad?”

”För att vara en författare har du inte många ord på lager”, sa han och reste sig upp.

Han böjde sig fram över skrivbordet, pickade med ena pekfingret i bordet. Det skälvde i mig av irritation över ljudet han framkallade. Helst hade jag velat skrika rakt ut att han skulle sluta, men jag lyckades låta bli.

”Du ska skriva den sanna historien om hur du mördade din fru.”

Gulasch och pessimist

forts från inlägg 23 - 25 oktober:

”Jag rundar nu skrivbordet och sätter mig mitt emot dig”.

Han drog fram stolen som tjänade som nattduksbord. Inte för att jag inte hade råd att köpa ett bord, mer för att jag var för lat att ge mig iväg och inhandla ett. Med handen, som inte höll kniven, svepte han bort boken och armbandsklockan som låg där. Under dämpade smällar hamnade de på heltäckningsmattan. Jag stirrade på klockan och hoppades att den höll. En present från mamma. Han slog sig ner på stolen, betraktade mig under några sekunder. Sen sa han:

”Bered dig på att det här tar några dagar.”

”Men …?”

”Det är upp till dig, faktiskt, hur lång tid det tar. Är du en snabbskrivare, eller?”

Jag skakade på huvudet.

”Vad skulle det betyda? Att du är långsam? Se inte ut som en pessimist som nyss blivit överbevisad om att man lever längre som optimist.”

Jag grimaserade. Utan att egentligen vilja det.

”Jag vet att du skriver snabbt. Jag har läst alla dina böcker”, sa han. ”Så många på tio år. Imponerande.”

”Vad?”

”Alltså”, fortsatte han utan att kommentera mitt yttrande. ”Jag kan börja med att presentera mig. Du kan kalla mig Sate. Jag vet vad du heter.”

Jag slängde en blick på honom.

”Sate?” sa jag genom sammanbitna tänder.

”Precis. Jag härstammar från Rumänien, närmare bestämt Transsylvanien”, sa han och log. ”Är du hungrig? Det måste du vara efter din lilla tur runt Hyde Park. Jag tog med mig soppa från den ungerska krogen här nere på gatan. Vill du ha?”

Jag sa inget.

Havet

Forts från 23 och 24 oktober

”Titta på mig!” sa rösten. ”Lika bra att du ser vem du har att göra med.”

Jag sneglade uppåt. En man med stirriga ögon, lång cendréfärgad lugg som hängde ner över ögonbrynen. Han verkade på något förvirrat sätt bekant.

”Vad?” var allt jag fick ur mig.

”Det här kommer att ta tid nämligen. Sätt dig upp”, sa han och gjorde en gest med huvudet. Kniven han hotat med höll han i ena handen. Dess blad blänkte till i skenet från den bleka lampan i taket.

Jag hasade mig upp i sittande ställning och lutade ryggen mot hallväggen. Fortfarande flåsig försökte jag lugna ner pulsen genom att andas långt ner i magen.

”Du och jag ska arbeta ett tag tillsammans”, sa han och ställde sig bredbent i öppningen in mot rummet.

”Vad?”

”Du, jag vet att du kan fler ord än så”, fortsatte han. ”Kom nu.”

Jag reste mig upp och stapplade efter. Han stod vid mitt skrivbord, lutad över min dator. Hans slappa vinkning åt skrivbordsstolen till, gjorde att jag förstod att han beordrade mig att sitta ner. Jag gick sakta fram, tvekade.

”Sitt!”

Jag damp ner på stolen. Handen som omslöt handtaget på kniven placerade han vid sidan av datorn.

”Du kommer ihåg när du satt vid havet i Bohuslän i somras, eller hur? Det var ju enda söndagen med vackert väder. Du betraktade omgivningen och sen skrev du.”

”Var?” viskade jag.

”Havstenssund, vid badet. Jag märkte direkt när du fick syn på mig. Jag förstod. Du hade hittat rätt typ. Jag blev din huvudperson. Eller hur?”

”Vad vill du att jag ska göra?”

Jag hörde hur klagande min röst lät.

”Jag har läst. Så långt som du har kommit. Nu ska vi göra om. Göra rätt.”

Eget foto

Definitivt

Forts från 23/10

Jag tog ner handen. En ny tanke glimtade till i huvudet. Vända om och snabbt som attan dra iväg istället? Men vad hjälpte det? Förr eller senare måste jag tillbaka. Jag höjde handen igen. Tog tag om skynket. Hårda fingrar slöt sig om mina. Genom tyget. Det sved till i magen. Andningen upphörde. Jag flämtade för att få luft. Svetten kliade i hårbotten.

”Jag har kniv. Försöker du något sticker jag kniven i dig. Har du förstått?”

Jag kunde inte svara. Ut ur munnen kom bara några märkliga stön. Jag kände inte igen ljudet av mig själv.

”Ta det lugnt”, fortsatte rösten. ”Jag släpper din hand nu. Sakta.”

Greppet lossnade. Jag rörde mig inte. Kunde inte. Efter några sekunder tappade jag taget. Det var som om min arm vägde bly. Handen föll ner som en fälld fura. Hela kroppen var lika tung. Jag dråsade ner på golvet. Blundade som om jag inbillade mig att det vidriga skulle försvinna om jag inte kunde urskilja det med blicken. Då hörde jag. Det metalliska ljudet av draperiets ringar som hastigast fördes åt sidan. Så definitivt. Utan pardon. I det ögonblicket gick det upp för mig. Rösten hade pratat svenska.

Affisch

Under en tid i början av 2010-talet bodde jag i London. Inte fashionabelt. Lägenheten bestod av ett minimalt rum, ett kokskåp till kök och en dusch inbyggd i en före detta garderob. Efter duschen klev jag rakt ner på hallens lindrigt rena brunspräckliga heltäckningsmatta. Men den låg fantastiskt bra i Bayswater, relativt nära Hyde Park.

Där satt jag på dagarna och skrev på en ny deckare i min serie om kommissarie Norton. När jag helt fastnade i intrigen, utan att finna en väg att komma vidare, satte jag på mig joggingskorna och drog iväg på en vända i parken. Jag rundade alltid hela Serpentine. Jag som är göteborgare tycker om att vara i närheten av vatten. Ibland gjorde jag en paus och drack ett glas färskpressad juice på en av krogarna som ligger invid sjön.

Det bästa var att det aldrig slog fel. Varenda gång jag joggade runt kom jag på en lösning på mitt problem. En väg ut. Den här gången tog jag trapporna upp till lägenheten i några få hoppsasteg och insåg för sent att dörren inte var låst. Jag stod med nyckeln i handen och redan inne i hallen. Det var något med luften. Annorlunda. En doft som inte var min egen. Jag andades ytligt. Lyfte handen för att dra undan draperiet som skilde hallen från rummet.

Egen text och eget foto

Experimentera

Jag tycker om att experimentera. Lite för mycket skulle vissa säga.

”Om ni vill att saker och ting ska hända, häng med henne”, sa en kompis och pekade på mig. ”Om ni vågar.”

 En dag sa mamma:

”Din syster oroar jag mig aldrig för. Inte din bror heller. Men dig, kära dotter, ängslar jag mig ständigt för.”

Jag blev chockad, men vid närmare eftertanke fattade jag vad hon menade. Det var bara det att jag inte visste att hon visste. Jag inbillade mig att hon inte begrep någonting. Så där fördomsfullt, eftersom hon var hemmafru och aldrig behövde konfronteras med den riktiga världen. Jag tänkte att hon inte hade en aning om hur jag levde. Hur jag kastade mig ut i intet ibland, utan att bry mig om följderna. Eller inte kunde räkna ut i förväg vad som väntade mig bakom hörnet.

Slutsats: Underskatta aldrig din mamma.

Intervju med mig själv

Många kan säkert uppfatta mig som reserverad. Det är jag. I vissa grupper av människor. Efter att ha funderat under många år hur jag är funtad, har jag kommit fram till att jag har ett stort behov av att känna mig trygg. Gör jag inte det. Om jag är det minsta otrygg sluter jag mig, stänger in mig inuti ett skal, där jag inte kan nås.

Om jag inte ges utrymme i en grupp att prata, slutar jag lyssna på andra. Som en slags hämnd. Ett straff som eventuellt bara jag själv uppfattar, men som ändå ger mig en slags inre njutning. Om de inte är intresserade av mig ger jag tillbaka med ointresse för dem.

Jag kan inte säga när, men vid ett givet tillfälle i livet, för inte så länge sen, gick jag över gränsen. Jag började avsky människor som berättar och berättar med monoton röst. Om sig själva. Som inte lägger märke till sin omgivning. Som inte bryr sig om att ge andra plats. Jag undviker grupper med personer som inte ger mig något, som enbart är egotrippare. Inte alltid så lätt. Det har jag fått erfara. Men jag ger mig inte.

Ishiguro

Taxichauffören verkade pinsamt berörd över att det inte fanns någon som hälsade mig välkommen, inte ens en portier i receptionen. Åtminstone antog jag det eftersom han, trots mina två tunga resväskor han höll i händerna, svängde runt på stället, svajade till, grimaserade och sa:

”Men vad är det här?!”

Hans röst skar sig, som om han var så upprörd att han inte kunde styra talet ordentligt.

”Kanske något oförutsett har hänt”, sa jag.

”Det hoppas jag verkligen”, fortsatte han i samma förargade ton, fortfarande utan att ha ställt ner väskorna på golvet. ”Jag får kolla var i helvete de är”, fortsatte han och dängde väskorna rakt ner i det blanka stengolvet.

Jag hajade till och hoppades att vinflaskorna som låg i ena väskan skulle hålla för stöten. Eftersom jag inte kunde höra något kraschande antog jag att de var intakta.

”Jag väntar här”, sa jag.

Han nickade. Med raska steg korsade han rummet och knixade sig förbi några soffgrupper. Jag betraktade hur han med kraft drog upp ena delen av en dubbeldörr. Jag gissade att den ledde till hotellets bar. Han försvann in. Dörren svängde några gånger fram och tillbaka och stannade sen med en svag pust. Tystnaden la sig. Minuterna gick.

Jämlik

Glömmer aldrig inslaget på teve. En dokumentär. Ett fattigt land. Han rynkig, glåmig och med mungiporna som ett nedåtpekande liggande parentestecken.  Han släntrade fram till en yngre kvinna iklädd smutsig fotsid klädedräkt och insvept i en stor sjal. Hon satt på marken med en stor kittel framför sig. Hon vevade i grytan med en stor träsked. För varje steg han tog virvlade han upp fin, rödaktig sand som stod som en sky kring benen.

Han tog ett hårt tag i hennes ena armhåla och tvingade upp henne stående. Drog iväg med henne. Han höll henne hela tiden i ett fast grepp om armen, in i den enkla bostaden. Han släppte henne, satte sig ner i en sprucken dyscha och sa något snabbt utan att titta på kvinnan. Jag förstod inte. Flickan, för hon var nog inte ens så gammal att man kunde kalla henne ung kvinna, kastade en blick på mannen. Satte sig sen ner på knä och började slicka hans fötter.

Bandet

”Skynda dig! Publiken väntar ju!” sa June och fingrade på fiolen.

”Det är något fel. Jag ser inte i det skumma ljuset”, sa jag och böjde mig ner över gitarren.

Jag hörde hur min röst darrade och hur jag flämtade fram orden.

”Det kommer några fler där borta. Du har någon minut på dig att hitta felet”, sa Maj.

”Tack för den”, sa jag och upptäckte samtidigt skadan.

Strängarna satt fast. Jag kunde inte fatta hur. Som om någon limmat fast dem. Jag drog med pekfingret längs med gitarrhalsen. Alla satt som berget hela vägen.

”De sitter fast”, väste jag.

”Du får köra utan”, väste June tillbaka.

”Köra utan?”

”Nu har alla satt sig ner”, sa Maj. ”Vi måste börja”, fortsatte hon och blickade ut över auditoriet.

Jag rätade på ryggen, June la an en ton på fiolen och Maj öppnade munnen och började nynna.

Borde jag gå av scenen? Jag stod kvar som en jäkla staty. Kunde inte röra mig.

Kuvertet

Ett ljusblått kuvert

Utan en avsändare

Fasonen var din

Hetsigt sprättade jag upp

Ditt avsked sved i magen

Personporträtt

Britta kommer mot mig med bestämda långa steg. Inga trippande fjät på höga klackar. På fötterna sitter bekväma promenadskor i gympastil. De ser nyinköpta ut, kritvita med guldränder. Hon ler när hon får syn på mig. Jag vinkar.

”Kom och sätt dig”, säger jag och klappar på stolen bredvid min.

På nära håll ser jag att hon inte är ung längre. Vertikala tunna rynkor täcker kinderna. Det blonda lockiga håret gör dock att hon fortfarande ser yngre ut än sina 68 år. Britta är lokalpolitiker i sin hemstad Göteborg.

”Jag tog mig friheten”, säger jag. ”Att beställa åt oss båda.”

”Vad skönt för en som alltid annars måste ta en massa beslut”, säger Britta. ”Ofta obekväma”, tillägger hon och ler ett snett leende. ”Fast jag gillar ju det, innerst inne.”

”Det var det jag vill prata med dig om”, säger jag en stund senare när vi ätit upp våra citronmaränger och druckit upp det mesta av vårt american coffee. ”Hur det var när du blev utfryst av partivännerna.”

”Det var plågsamt. Jag är beroende av socialt samspel. Klarar mig inte utan mänsklig kontakt. Speciellt inte när människor finns i min närhet. När jag ser att de undviker mig.”

Britta vrider på huvudet och tittar stint in i mina ögon. Jag är den som först glider undan med blicken. Jag lyfter koppen och drar i mig det sista av kaffet.

”Vad hände? Jag menar, jag har ju läst i tidningarna, men jag vill höra från dig direkt.”

”Jag fattar att det var fel av mig att bestämma ensam att partiet skulle sätta hederskultur högst upp på prioriteringslistan. Och uttala det officiellt. Men jag är sådan. Det vet mina partikamrater”, säger Britta och rättar till några lockar som i blåsten lagt sig ner över pannan.

Jag nickar.

”Det var för en god sak”, säger jag.

”Visst. Men som jag känner det nu är jag beredd att ta tillbaka. Jag orkar inte mer”.

Jag ser en dimma lägga sig över Brittas ögon. En hinna av fukt. Hon öppnar sin handväska och rotar. Får upp en pappersnäsduk. Hon snyter sig ljudligt och torkar i ögonvrårna.

”Jag har bestämt mig. De får som de vill. Den här gången.”

Religiös

Jag ber om ursäkt för att jag inte är troende. 

Andlig ser jag mig som, men jag tror inte på gud.

Du tycker inte att det räcker. 

Du saknar mig bredvid dig på söndagarna i kyrkan. 

Du saknar mig när du ber.Jag utsätter mig för fara, menar du. 

Risken jag tar när inte tryggheten i gud finns inne i mig. 

Jag kommer att ropa efter gud när jag ligger på dödsbädden, säger du. 

Då om inte förr. Men då är det för sent, ropar du.

Idag kom jag äntligen till insikt. Det farliga är inte alls att inte tro på gud. 

Det farliga är att tro på dig.

Barnen ska bada

"Kom nu barn. Ni ska bada”, sa mamma och ställde sig upp och spejade mot havsbandet.

Utan att vänta på svar vände hon dem ryggen och spatserade iväg.

”Men mamma, vad sa du?” ropade Lillan.

”Ni ska bada, sa jag!” ropade mamma fortfarande med blicken bortvänd. ”Ni ska.”

Både Lillan och Vidar satt kvar på mammas badlakan. De stirrade på mammas rygg som inte stannade vid vattenbrynet utan fortsatte rakt ner i det skummande vattnet. Hon liknade en delfin tyckte Lillan när hon hoppade jämfota för att sen kasta sig rakt in i en enorm våg. I Lillans bröst gjorde det ont. Vad gjorde mamma? Varför väntade de inte på henne och Vidar? 

”Vidar, kom. Vi måste springa”, sa hon och tog Vidars hand i sin och rusade iväg.

Det gick inte så fort som Lillan ville. Sanden var så lös att de sjönk långt ner för varje steg. Hon kände det kalla fuktiga nere under den solvarma ytan. Vidar höll på att ramla flera gånger. Hon drog i hans arm.

”Mamma! Vänta på oss!” hojtade hon.

Så stannade Lillan tvärt. Så tvärt att Vidar kolliderade med henne och körde näsan rakt in i hennes armbåge. Hon hörde hur det knakade till. Vidar grät häftigt och höll för näsan.

”Men vad håller ni på med?”

Det var mamma som stod vid strandkanten och bligade på dem.

”Kom i nu. Det är jätteskönt. Inte kallt alls.”

Parentes

Jag antog att mitt liv skulle bli en parentes

Nej, jag antog inte ens utan

jag tog för givet

Efter många år i limbo gick det upp för mig;

mitt liv var unikt

Ett liv som räknades

Springa

Hon var helt färdig. Tanken på att flera uppförsbackar väntade på henne innan det sista nerförslutet mot målet fick henne att flåsa ännu mer. Hon måste klara backarna utan att sluta springa och istället gå. Att börja traska var under hennes värdighet. Hon drog ner på farten en aning. Försökte lugna ner stånkandet. Förbereda sig för den sista prövningen. Det gick så där. Tunga stön lämnade hennes läppar. Det gjorde helvetiskt ont i lårmusklerna och i bröstet. En vadmuskel hotade med kramp.

Nu närmade hon sig stigningarna. Kortare steg kanske underlättade. Hon försökte göra kroppen lättare och trippa mer än ta långa steg. Det funkade hyfsat bra. Steg för steg framåt, uppåt. Tjostade. Sved i ögonen. Drog bort svetten ur ansiktet. Ont i halsen. Svårt att svälja. Blickade uppåt. Dit upp skulle hon. Ett steg till och ett till. Ett till. Uppe!

Fötterna flög nerför. Fartvinden svalkade hennes kinder. Lättnaden svepte genom kroppen. Hon klarade det!

Medicin

Drömmar är som medicin. Under natten bearbetar jag upplevelser från verkliga livet. Jag kanske inte förstår hur, mina drömmar ter sig alltid obegripliga, men jag är säker på att det sker.

I natt drömde jag att jag träffade min allra första pojkvän. Känslan var densamma som då. Han var vacker. Såg inte alls gammal ut. Jag ville följa med honom. Jag försökte hålla tag om hans fingrar. Men han gled mig ur händerna. Till sist försvann han bort i ett dis. Jag tyckte att jag hörde hans röst:

”Kom med mig.”

Jag vågade inte.

Satellit

Släktmiddag. Söndag. Samma sak varje gång. Alla pratade i mun på varandra. Utom jag och mamma. Jag orkade inte öppna munnen ens. I huvudet ekade det som om jag hade en satellit i omloppsbana runt hjärnan. Nej, flera, många.

”Men mamma”, sa Bengt. ”Du lever i en skyddad verkstad här hemma. Du fattar inte hur verkligheten är därute.”

Mammas kinder blossade. Hennes blekblå ögon skimrade och läpparna hade fastnat i en grimas.

”Vi som måste gå till ett arbete varje dag, vi vet”, sa Vera. ”Det är ingen lek att jobba.”

”Du borde kolla om det finns något du kan göra. Passa barn exempelvis”, sa Per.

”Jag tycker att du ska fortsätta ha det bra, mamma, sa jag. ”Jag har fått nog av söndagsmiddagar förresten. Ni bara tjatar på om samma sak. Ni lyssnar aldrig. Det vore härligt om ni höll tyst en enda jäkla gång”, fortsatte jag medan jag drog stolen bakåt och reste mig upp. ”Jag går nu.”

Genomskinlig

Fortsättning på gårdagens text:

En underlig känsla. Som om jag såg rakt igenom det gröna ljuset och ut på andra sidan. 

Utan att kunna ta blicken från det som bländade mig reste jag mig upp på darrande ben.
Ben som var kalla som is. 

För att få upp kroppstemperaturen masserade jag benmusklerna hårt med fingrarna. 

Värmen som sakta spred sig gjorde att jag vaknade till och dimman i mitt inre lättade. 

Jag tog några steg. Stapplande först, sen alltmer stadigt. Jag fick syn på dig längre bort. 

Du stod i horisonten. Du vinkade och din mun rörde sig. 

Jag insåg att du ropade, men jag hörde inte orden. Jag ville dit. Till dig. Ville möta dig.

Immun

Det mörknade. Jag frös där jag låg i det fuktiga sträva gräset. Varför svarade jag på det förbaskade telefonsamtalet? Om jag låtit bli hade jag inte legat här och näst intill frusit ihjäl. Istället hade jag suttit kvar på lunchrestaurangen, omsluten av dess värme. Jag tänkte på dig. Hur jag trodde att jag var immun mot dig. Så fel jag hade.

Benen kändes blytunga och stela. Jag måste byta kroppsposition. I det ögonblicket upptäckte jag ljuset. Det lyste starkt neongrönt rakt in i ögonen.