Havet

Forts från 23 och 24 oktober

”Titta på mig!” sa rösten. ”Lika bra att du ser vem du har att göra med.”

Jag sneglade uppåt. En man med stirriga ögon, lång cendréfärgad lugg som hängde ner över ögonbrynen. Han verkade på något förvirrat sätt bekant.

”Vad?” var allt jag fick ur mig.

”Det här kommer att ta tid nämligen. Sätt dig upp”, sa han och gjorde en gest med huvudet. Kniven han hotat med höll han i ena handen. Dess blad blänkte till i skenet från den bleka lampan i taket.

Jag hasade mig upp i sittande ställning och lutade ryggen mot hallväggen. Fortfarande flåsig försökte jag lugna ner pulsen genom att andas långt ner i magen.

”Du och jag ska arbeta ett tag tillsammans”, sa han och ställde sig bredbent i öppningen in mot rummet.

”Vad?”

”Du, jag vet att du kan fler ord än så”, fortsatte han. ”Kom nu.”

Jag reste mig upp och stapplade efter. Han stod vid mitt skrivbord, lutad över min dator. Hans slappa vinkning åt skrivbordsstolen till, gjorde att jag förstod att han beordrade mig att sitta ner. Jag gick sakta fram, tvekade.

”Sitt!”

Jag damp ner på stolen. Handen som omslöt handtaget på kniven placerade han vid sidan av datorn.

”Du kommer ihåg när du satt vid havet i Bohuslän i somras, eller hur? Det var ju enda söndagen med vackert väder. Du betraktade omgivningen och sen skrev du.”

”Var?” viskade jag.

”Havstenssund, vid badet. Jag märkte direkt när du fick syn på mig. Jag förstod. Du hade hittat rätt typ. Jag blev din huvudperson. Eller hur?”

”Vad vill du att jag ska göra?”

Jag hörde hur klagande min röst lät.

”Jag har läst. Så långt som du har kommit. Nu ska vi göra om. Göra rätt.”

Eget foto