Barnen ska bada

"Kom nu barn. Ni ska bada”, sa mamma och ställde sig upp och spejade mot havsbandet.

Utan att vänta på svar vände hon dem ryggen och spatserade iväg.

”Men mamma, vad sa du?” ropade Lillan.

”Ni ska bada, sa jag!” ropade mamma fortfarande med blicken bortvänd. ”Ni ska.”

Både Lillan och Vidar satt kvar på mammas badlakan. De stirrade på mammas rygg som inte stannade vid vattenbrynet utan fortsatte rakt ner i det skummande vattnet. Hon liknade en delfin tyckte Lillan när hon hoppade jämfota för att sen kasta sig rakt in i en enorm våg. I Lillans bröst gjorde det ont. Vad gjorde mamma? Varför väntade de inte på henne och Vidar? 

”Vidar, kom. Vi måste springa”, sa hon och tog Vidars hand i sin och rusade iväg.

Det gick inte så fort som Lillan ville. Sanden var så lös att de sjönk långt ner för varje steg. Hon kände det kalla fuktiga nere under den solvarma ytan. Vidar höll på att ramla flera gånger. Hon drog i hans arm.

”Mamma! Vänta på oss!” hojtade hon.

Så stannade Lillan tvärt. Så tvärt att Vidar kolliderade med henne och körde näsan rakt in i hennes armbåge. Hon hörde hur det knakade till. Vidar grät häftigt och höll för näsan.

”Men vad håller ni på med?”

Det var mamma som stod vid strandkanten och bligade på dem.

”Kom i nu. Det är jätteskönt. Inte kallt alls.”