Ishiguro

Taxichauffören verkade pinsamt berörd över att det inte fanns någon som hälsade mig välkommen, inte ens en portier i receptionen. Åtminstone antog jag det eftersom han, trots mina två tunga resväskor han höll i händerna, svängde runt på stället, svajade till, grimaserade och sa:

”Men vad är det här?!”

Hans röst skar sig, som om han var så upprörd att han inte kunde styra talet ordentligt.

”Kanske något oförutsett har hänt”, sa jag.

”Det hoppas jag verkligen”, fortsatte han i samma förargade ton, fortfarande utan att ha ställt ner väskorna på golvet. ”Jag får kolla var i helvete de är”, fortsatte han och dängde väskorna rakt ner i det blanka stengolvet.

Jag hajade till och hoppades att vinflaskorna som låg i ena väskan skulle hålla för stöten. Eftersom jag inte kunde höra något kraschande antog jag att de var intakta.

”Jag väntar här”, sa jag.

Han nickade. Med raska steg korsade han rummet och knixade sig förbi några soffgrupper. Jag betraktade hur han med kraft drog upp ena delen av en dubbeldörr. Jag gissade att den ledde till hotellets bar. Han försvann in. Dörren svängde några gånger fram och tillbaka och stannade sen med en svag pust. Tystnaden la sig. Minuterna gick.