Bandet

”Skynda dig! Publiken väntar ju!” sa June och fingrade på fiolen.

”Det är något fel. Jag ser inte i det skumma ljuset”, sa jag och böjde mig ner över gitarren.

Jag hörde hur min röst darrade och hur jag flämtade fram orden.

”Det kommer några fler där borta. Du har någon minut på dig att hitta felet”, sa Maj.

”Tack för den”, sa jag och upptäckte samtidigt skadan.

Strängarna satt fast. Jag kunde inte fatta hur. Som om någon limmat fast dem. Jag drog med pekfingret längs med gitarrhalsen. Alla satt som berget hela vägen.

”De sitter fast”, väste jag.

”Du får köra utan”, väste June tillbaka.

”Köra utan?”

”Nu har alla satt sig ner”, sa Maj. ”Vi måste börja”, fortsatte hon och blickade ut över auditoriet.

Jag rätade på ryggen, June la an en ton på fiolen och Maj öppnade munnen och började nynna.

Borde jag gå av scenen? Jag stod kvar som en jäkla staty. Kunde inte röra mig.