Definitivt

Forts från 23/10

Jag tog ner handen. En ny tanke glimtade till i huvudet. Vända om och snabbt som attan dra iväg istället? Men vad hjälpte det? Förr eller senare måste jag tillbaka. Jag höjde handen igen. Tog tag om skynket. Hårda fingrar slöt sig om mina. Genom tyget. Det sved till i magen. Andningen upphörde. Jag flämtade för att få luft. Svetten kliade i hårbotten.

”Jag har kniv. Försöker du något sticker jag kniven i dig. Har du förstått?”

Jag kunde inte svara. Ut ur munnen kom bara några märkliga stön. Jag kände inte igen ljudet av mig själv.

”Ta det lugnt”, fortsatte rösten. ”Jag släpper din hand nu. Sakta.”

Greppet lossnade. Jag rörde mig inte. Kunde inte. Efter några sekunder tappade jag taget. Det var som om min arm vägde bly. Handen föll ner som en fälld fura. Hela kroppen var lika tung. Jag dråsade ner på golvet. Blundade som om jag inbillade mig att det vidriga skulle försvinna om jag inte kunde urskilja det med blicken. Då hörde jag. Det metalliska ljudet av draperiets ringar som hastigast fördes åt sidan. Så definitivt. Utan pardon. I det ögonblicket gick det upp för mig. Rösten hade pratat svenska.