Gulasch och pessimist

forts från inlägg 23 - 25 oktober:

”Jag rundar nu skrivbordet och sätter mig mitt emot dig”.

Han drog fram stolen som tjänade som nattduksbord. Inte för att jag inte hade råd att köpa ett bord, mer för att jag var för lat att ge mig iväg och inhandla ett. Med handen, som inte höll kniven, svepte han bort boken och armbandsklockan som låg där. Under dämpade smällar hamnade de på heltäckningsmattan. Jag stirrade på klockan och hoppades att den höll. En present från mamma. Han slog sig ner på stolen, betraktade mig under några sekunder. Sen sa han:

”Bered dig på att det här tar några dagar.”

”Men …?”

”Det är upp till dig, faktiskt, hur lång tid det tar. Är du en snabbskrivare, eller?”

Jag skakade på huvudet.

”Vad skulle det betyda? Att du är långsam? Se inte ut som en pessimist som nyss blivit överbevisad om att man lever längre som optimist.”

Jag grimaserade. Utan att egentligen vilja det.

”Jag vet att du skriver snabbt. Jag har läst alla dina böcker”, sa han. ”Så många på tio år. Imponerande.”

”Vad?”

”Alltså”, fortsatte han utan att kommentera mitt yttrande. ”Jag kan börja med att presentera mig. Du kan kalla mig Sate. Jag vet vad du heter.”

Jag slängde en blick på honom.

”Sate?” sa jag genom sammanbitna tänder.

”Precis. Jag härstammar från Rumänien, närmare bestämt Transsylvanien”, sa han och log. ”Är du hungrig? Det måste du vara efter din lilla tur runt Hyde Park. Jag tog med mig soppa från den ungerska krogen här nere på gatan. Vill du ha?”

Jag sa inget.