Hon var helt färdig. Tanken på att flera
uppförsbackar väntade på henne innan det sista nerförslutet mot målet fick
henne att flåsa ännu mer. Hon måste klara backarna utan att sluta springa och
istället gå. Att börja traska var under hennes värdighet. Hon drog ner på
farten en aning. Försökte lugna ner stånkandet. Förbereda sig för den sista
prövningen. Det gick så där. Tunga stön lämnade hennes läppar. Det gjorde
helvetiskt ont i lårmusklerna och i bröstet. En vadmuskel hotade med kramp.
Nu närmade hon sig stigningarna. Kortare
steg kanske underlättade. Hon försökte göra kroppen lättare och trippa mer än ta
långa steg. Det funkade hyfsat bra. Steg för steg framåt, uppåt. Tjostade. Sved
i ögonen. Drog bort svetten ur ansiktet. Ont i halsen. Svårt att svälja. Blickade
uppåt. Dit upp skulle hon. Ett steg till och ett till. Ett till. Uppe!
Fötterna flög nerför. Fartvinden
svalkade hennes kinder. Lättnaden svepte genom kroppen. Hon klarade det!
Bra gjort att ta sig upp med trots allt motstånd!!
SvaraRaderaMed envishet kommer man långt.
SvaraRaderaVilken härlig känsla att klara det och sedan så avsluta med en utförslöpa! Det kändes motigt där ett tag...
SvaraRaderaSå bra beskrivet om hur det kan vara när det går tungt. Funderade bara på ett ord som jag aldrig har hört förr ... Tjostade?
SvaraRadera/kram Ljusletaren
Jag har också "tjostat" många gånger i sådana situationer!
SvaraRaderaVerkar självupplevt?
Bra att hon inte gav upp utan klarade av att utmana sig själv och nå sitt mål!
SvaraRaderaHar heller aldrig hört "Tjostat". Fin beskrivning över att ta sig över något som är lite jobbigt.
SvaraRaderaKul att så många skriver och kommenterar! Det var ett tag sen.
SvaraRaderaOrdet tjosta finns faktiskt i SAOB och i Wiktionary ☺♥.
Det är en härlig känsla att besegra sig själv.
SvaraRaderaNär kommer en blogg om P?
Måndagskram B