Det mörknade. Jag frös där jag låg i det fuktiga sträva gräset. Varför
svarade jag på det förbaskade telefonsamtalet? Om jag låtit bli hade jag inte
legat här och näst intill frusit ihjäl. Istället hade jag suttit kvar på
lunchrestaurangen, omsluten av dess värme. Jag tänkte på dig. Hur jag trodde
att jag var immun mot dig. Så fel jag hade.
Benen kändes blytunga och stela. Jag måste byta kroppsposition. I det
ögonblicket upptäckte jag ljuset. Det lyste starkt neongrönt rakt in i ögonen.
Låter som början på en rysare.
SvaraRaderaOj då, vad händer nu? Ibland är det lugnast att inte svara...
SvaraRaderaHa en bra dag!
Bra ordat!
SvaraRaderaHoppas att det blir en fortsättning på detta?
/kram
Ps Myser du/ni där ni nu är?
Jo lite av en rysare är det nog, KB.
SvaraRaderaPrecis, jag skulle inte ha svarat ☺, Znogge.
Kanske kommer det en fortsättning, Ljusletaren.
Jag rycks med direkt av orden och spänningen. Vilken närvaro! Jag vill inte sluta läsa! Snyggt!
SvaraRaderaOh tack Jessi för dina fina ord!
Radera