Hittills

forts på följetongen:

****

Det var fredag och klockan var 09.03. Han hade trott att han för en gångs skull få sitta i lugn och ro och läsa Göteborgsposten.

”Erik!”

Rösten stack i bröstet. Samma känsla inbillade han sig, som om någon huggit honom upprepade gånger med en nål rakt i bröstkorgen.

”Erik!”

Han suckade, reste sig upp ur korgstolen och slängde en blick ut genom fönstret. Det blåste idag. Vågorna gick höga och slog hårt mot klipporna. Skum flög över klippblocket och gav honom en vision av en enorm solfjäder gjord av genombruten vit spets.

”Jag kommer!”

Under tiden Erik gick mot hennes rum svävade tankarna som pratbubblor ovanför hans huvud. Han föraktade ingen, väldigt få i alla fall, inte ens henne. Eller gjorde han? Han fick erkänna, det var mycket värre än så. Han hatade. Planen han bearbetat så länge. Var det dags att sätta den i verket? Orkade han mer? Hittills hade det stannat vid att vara en dröm, en tröst när han mådde som sämst. Det fanns en möjlig, men farlig, utväg. Hans pappa har dödat. Dråp hade det kallats den gången.