Dimman

Omgivningen är ett ogenomträngligt töcken. Så ser jag en mörk kontur. En huvudform, en kraftig kropp. Jag stirrar. Är det min fantasi som lurar mig? Jag vill ta några steg framåt, tränga undan diset. Jag förmår inte. Med fingrarna stryker jag mig över kinderna. Blött och smetigt. Jag fokuserar. Spärrar upp ögonen. Förnimmelsen av en anonym trygghet. Att allt är som tidigare. Silhuetten är kvar. Jag vill öppna munnen och fråga vem. Men jag gör inte det. Jag rör mig inte.