Handla

”Vi tänkte ha cocktailparty ikväll. Mingla runt med ett glas sprudlande rosa champagne i handen. Så där enkelt och kravlöst”, sa hon så snabbt att hon snubblade på orden.

”OK.”

”Det är ju ändå nyårsafton, tänkte vi”, fortsatte hon.

I fantasin såg jag hur hon satt i den lejongula soffan i stora rummet med honom stående bakom. Hans händer vilade på hennes axlar. Ett sting i hjärtat.

”OK.”

”Vi tänkte …”

”Ja?”

”… att du kanske vill komma. Slå klackarna i taket istället för att sitta hemma. Ensam.”

Det stack till i hjärtat igen. Handen for upp mot bröstet. Ensam. Vågade jag gå? Jag kunde inte lita på mig själv. Lita på att jag betedde mig på ett korrekt sätt. Tvärtom. Jag skulle göra bort mig. Det hade hänt förr. Jag skulle dricka för snabbt och för mycket. Bli stupfull. Champagne hade en sådan inverkan på mig. Det började med att det surrade i benen. Sen spred sig surret successivt och landade till sist i huvudet. Tänk om jag kastade mig om armarna på någon okänd man? Kanske till och med tryckte mina champagneblöta läppar mot hans innan han med avsmak drog sig bort.

”Vad kul! Det vet du att jag så klart kommer. Hur många blir vi?”

Motion

Han hade inte kommit än. Hon visste vad det innebar. I samma ögonblick slängdes dörren upp. Första ingivelsen var att ställa sig upp och vråla åt honom. Att gå fram och slå till honom hårt över munnen. Hon fick tvinga sig själv att sitta kvar på stolen med kroppen stel som ett monument över undertryckt raseri. I hans svettblanka ansikte framträdde rynkorna skarpare än vanligt. Han sa något med hes röst och genom sladdriga läppar. Hon hörde inte orden. Han tog ett par svajiga steg, damp ner på en matsalsstol.  Han blängde på henne med urvattnade ögon.

”Säg det då!”

Det ryckte i hennes mun, men läpparna ville inte röra sig. Hon kastade en snabb blick på Karin, men hon satt och stirrade ner i bordet.

”Säg det!”

”Vad menar du?” mumlade hon.

”Säg att du hatar mig.”

”Det gör jag …”, började hon.

”Det är väl din enda motion?”

”Vad?”

”Öva dig på hur du ska sätta kniven i mig?”

Skam

Hon stod framför honom. Han var kort. Ögonen möttes i samma höjd. Hon hade hört många berätta om uttrycksfulla och intelligenta ögon men hade alltid avfärdat det som nys. Inte nu längre. Blicken fastnade i hans. I förvirringen tog hon ett steg bakåt och hamnade med foten i en vattenpöl. Det skvätte högt över skor och nederdelen på jeansen. Han log. Amorbågen drogs ut åt sidorna. Hon skämdes. Kände sig löjlig.

”Kom”, sa han och höll ut armarna mot henne. ”Ta tag i mig.”

Hans röst. Mjuk med en raspig underton, som om han var sångare och hade överansträngt stämbanden. Hon lät honom ta tag om händerna.

”Vi går någonstans där du kan torka fötterna”, sa han. ”Förlåt om jag log. Men det såg onekligen lite lustigt ut. En touch av Gene Kelly.”

”Utom dansen då”, sa hon.

”Den kanske jag får se senare”, sa han. "Titta", fortsatte han och pekade på Evas Paleys.

Hon betraktade krogen med sin förtrollande innerbelysning som såg överdrivet inbjudande ut.

”Plötsligt känner jag hur törstig jag är”, sa han.

Han släppte hennes hand för att skjuta upp dörren. Hon gled förbi honom. Hans hand lätt mot hennes rygg. Porten slog igen.

Födelse

Jag svävade

Jag svängde och snurrade

i vågor

Jag kände kraften

Fortare och fortare

Energin drev mig att följa med

på resan till alltings början

Jag släppte kontrollen

Jag gled in i en annan värld

till ett nytt liv

Då vi kom dit hade den försvunnit

Bertil satt i soffan, hopsjunken och tittade ner på golvet. Samtidigt som han drog fingrarna genom luggen höjde han sakta på huvudet. Med vidöppna ögon stirrade han på de två uniformerade poliserna som stod ovanför honom. Båda stod i full mundering, med armarna i kors och med kängorna brett isär.

”Nu berättar du sakta och tydligt vad som hände”, sa den äldre av de två.

”Jag har redan berättat”, sa han och slog ut med båda armarna.

”Men berätta en gång till. Vi är en aning saktfärdiga förstår du”, sa den yngre. ”Förlåt oss för att vi är noggranna, men så är det.”

Om det var fysiskt möjligt spärrade Bertil upp ögonen ännu mer. Han suckade och sa:

”Bilen. Det var bilen”.

”Vad var det med bilen?” sa den äldre och vilade på ena höften. ”Vilken bil?”

”Vår bil.”

”Er bil?” sa den yngre och vajade en aning på kroppen.

”Vår bil. Vår Porsche.”

”Och?”

”Då vi kom dit hade den försvunnit.”

Bertil slog på nytt ut med armarna.

”Dit lika med?”

”Garaget.”

”En bil kan inte bara försvinna”, sa den äldre och bytte höft.

”Det var just det vi tänkte”, sa Bertil. ”Den är värd en del. Vår pärla. Vi kallar den Paddis.”

”Paddis?” sa den yngre och drog upp ett anteckningsblock och en blyertspenna ur ena bröstfickan.

”Paddis, ja. Smeknamn för Paddan”, sa Bertil och suckade igen.

Tåg

En övning i gestaltning. Har du en egen variant?

Ursprungsmening: ”Är du nöjd nu när du såg till att jag missade tåget!” skrek han ursinnigt.

”Är du nöjd nu när du såg till att jag missade tåget!” skrek han samtidigt som han vred läpparna till ett grin och med ett enda långt kliv nådde fram till mig.

Hans ansikte så nära mitt att jag såg rakt in i hans öppna gap.

”Du din …”, väste han, tog tag i min axel och hans fingrar grävde sig in i min hud.

Helgon

Jag har aldrig varit något helgon. Andra har trott det. Jag har hört folk säga:

”Hon är så lugn och tyst. Säger bara något när hon har något att säga.”

Men så fel de har. Anledningen till tystnaden är att jag tror att jag inte ska höras. Att andra ska överrösta mig. Den risken vill jag inte ta. Och tänk om jag rodnar? Vilken skam. Så jag väntar på att alla andra ska bli klara. Tills det blir helt tyst och andra ska bereda plats för mig. Det gör de aldrig och så blir det aldrig. De har aldrig ens noterat att jag hållit munnen stängd under alla år. Trots det inbillar de sig att jag har sagt något viktigt då och då.

Tärna

”Men jag menade ju måsen!” fräste han och jag såg saliv i hans mungipor.

”Hur skulle jag kunna veta det?” sa jag. ”Det är ju luciadagen idag.”

Jag åskådliggjorde genom att sätta handflatorna mot varandra och böja huvudet framåt en aning.

”Fast det där ser mer ut som en indisk hälsning. Eller annars är det väl Lucia du gestaltar. Ingen tärna.”

Jag suckade.

”Du är hopplös.” sa jag, tittade på honom och gjorde en grimas.

”Jag? Hopplös? Det är du som inte kan följa mina tankegångar”, sa han och pickade på sig själv. ”Fattar inte varför du har så svårt för det. Jämt får jag förklara. Och förklara igen. Du förstör det magiska i ögonblicket.”

”Som om det vore lätt som en plätt att hänga med i dina konstiga associationsbanor.”

”Svårt är det då inte”, sa han, vände sig bort och spejade uppåt himlen. ”Titta! Där ser du en till.”

”Vad?” sa jag, satte handen ovanför ögonen för att få skugga från de starka solstrålarna och kisade. ”Jag ser ingen mås.”

”Glöm det. Nu vill jag gå hem.”

”Vi kom ju nyss. Och solen skiner för en gångs skull.”

”Jag skiter i det. Eller … gör vad du vill. Jag går i alla fall nu”, sa han, vände på klacken och klev iväg.

Täcka

Egentligen var jag inte ute på shoppingtur. Men jag frös och behövde täcka min lekamen med något varmt. Så fick jag syn på den i butikens fönster. Den var redan min älskling. Menad för just mig. Det fick kosta vad det ville. Resolut drog jag upp dörren och klev in i affären.

”Jag ska ha tröjan i fönstret”, sa jag och pekade.

Kvinnan bakom disken skakade på huvudet och fortsatte prata med kunden som precis höll på att betala.

”Jag ska ha tröjan i fönstret”, sa jag en gång till.

”Men det är min egen. Den är inte till salu”, sa expediten och log mot kunden och höll fram en plastkasse.

Jag betraktade henne. Vi var i ungefär samma storlek, uppskattade jag.

”Jag SKA ha den”, sa jag. ”Nu!”

”Men kära du, lugna ner dig.”

Kunden som precis vänt sig om, för att gå ut förmodade jag, kastade en blick på mig. Jag kunde inte bry mig om den roade blicken mindre än jag just då gjorde.

Fem minuter senare gick jag ut med MIN tröja. Den har varit en favorit sen dess. Datumet står inpräntat innanför min fårade panna. Den 8 januari 1977.

Straff

Idag har jag skrivit en liten synopsis till en novell som jag tänkte skriva en vacker dag:

Alexander dör som han levt

Ensam och övergiven

Tina försöker i många år att nå Alexander

Gräl och gruff avlöser varandra

Relationen går i kras

Tina flyttar långt bort

Tina läser i dagstidningen om en begravning

Tina går till kyrkan

Prästen pratar om rannsakning

Tina går ut i ljuset, utanför

Tina är äntligen fri

Sida

Hon sitter mellan dig och mig. Jag sneglar och lägger märke till att hon kollar mina vita western boots med mönster i guldfärg och mina dyra jeans.

”Den här sidan av dig har jag inte sett förut”, sa hon.

”Vad?”

”Fräcka kläder måste jag säga.”

Varför säger hon inte som det är? Att jag förr lodade omkring i samma gröna för korta bomullsbyxor och rödrutiga blus. Var tredje dag bytte jag till min blårutiga blus. Jag kommer ihåg en jul. Mamma köpte en julklapp till mig. Jag vet inte hur det gick till. Var hon fick pengar ifrån. En lila polotröja. När jag kom till skolan efter nyår hade du också en. Nästan identisk, i samma nyans. Vi tittade på varandra och log.

”Jag beställer en bärs till”, säger hon och reser sig upp.

Skönt. Då får jag vara ensam med dig en stund. Jag vill vara nära dig. Jag vill känna din varma mjuka kind igen. Så många år har gått.

”Jag går med dig”, säger du och reser dig upp och går efter.

Maska

Jag kämpade med stickningen hela höstterminen. Maska för maska. Jag bet ihop, svettades och lyckades med möda bli färdig med ett par blå tumvantar. Hade jag inte varit så nervös när jag skulle gå fram till fröken och visa resultatet hade jag skrattat åt mig själv. Själva vantdelen var enormt stor (den hade varit perfekt för farfars stora nävar) i förhållande till lilla tummen som såg ut att passa en bebis.  Fröken sa inget om måtten. Hon grimaserade bara. Det såg ut som om hon bitit i en extremt bitter och sur citron. Så sa hon:

”Men …”, sa hon. ”Men vad är det här?”

Med betoning på ”här”.

Jag sa inget. Stod kvar och trampade på stället

”Ta tillbaka”, fortsatte hon och slängde stickningen åt mitt håll. ”Stickorna är ju riktigt äckligt svettiga.”

Ord på L

Hon hörde luciatåget på långt håll. Först mer som ett mummel som steg och sjönk, sen alltmer tydligt. Lucia höll handflata mot handflata i höjd med bröstet och läpparna var lika slutna som anletsdragen. Skuggorna som bildades av de levande ljusen som satt på hennes huvud fladdrade i ansiktet. Hon var kortväxt. Hennes tärnor liknade ett led av höga marmorpelare som kom svävande bakom henne. Framme vid altaret formerade sig pelarna på bägge sidor om Lucia. Jag var fascinerad av henne. Den ståtliga gestalten, trots litenheten. Känslan av att hon verkligen var Lucia. Den Lucia som alla andra låtsas vara en gång om året.

Försvar

Det är ditt fel sa han.
Du frestar mig
Lockar mig
Du väcker mitt begär

Det är så naturen har skapat mig

Jag behöver njutningen

Det är givet

Jag vill tränga in i ditt inre

Försök inte släta över ditt ansvar

Du måste skyla dig sa han

Annars blir du min

Ducka

Att ducka eller inte ducka när man blir angripen. Jag hade en gång en chef. Varje dag kring klockan tio kom han inklivande med långa steg genom kontoret. Varje dag slängde jag snabba blickar på hans ansikte. Hade han vaknat på rätt sida? Hade morgonen varit angenäm? Jag lärde mig att läsa ut det från hans anletsdrag. Vilket det var avgjorde hur hela dagen skulle se ut. Var han på gott humör kunde det hända att han kallade in mig på sitt rum. Smilade och gav mig en present. Parfym eller en sjal, kanske, inköpt på en av hans många resor. Med tanke på mig? Var det en dålig dag, ja då hade jag gjort alla fel i boken. Då tyckte han att jag skulle sätta mig på min plats och fundera på hur skevt jag var funtad. En dag blev jag inkallad. Inte en bra dag. Jag gick raka vägen ut från kontoret och kom aldrig mer tillbaka.

Åskådare

Det vilar ett dunkelt ljus över rummet

Detaljer blir diffusa

Konturer svåra att urskilja

Förnimmelsen av att vara en åskådare

blir påtaglig i halvmörkret

Att min tillvaro är obetydlig

Eget foto

Lova

Lillan vaknade av att någon piskade mattor på gården. Tecknet för att hon var ledig. Hon behövde inte gå upp förrän hon kände för det. Första dagen på sommarlovet var alltid den allra bästa. Hela långa sommaren låg framför henne och mamma hade lovat att de skulle åka och bada alla fina dagar. Alla. Vid tanken på det slängde Lillan undan täcket. Måste kolla vädret. Det var Maries mamma som piskade mattor såg hon nu. Fast det inte var fredag. Mamma städade alltid på fredagar. Då fick Lillan hålla sig undan. Mamma som nästan alltid var jättesnäll annars, kunde fräsa åt henne på städdagar. Hon kisade upp mot himlen. Den var blå. Lillan rusade ut ur rummet, in i köket. Där satt mamma med en kopp te.

”Mamma, idag ska vi bada!” ropade Lillan.

”Ska vi?”

”Det är ju sol. Har du inte sett det?”

Hon pekade mot fönstret.

”Det går inte”, sa mamma utan att vrida på huvudet och titta ut.

”Varför inte?” sa Lillan lite tystare nu. ”Du lovade.”

”Jag har andra ärenden idag. Kanske imorgon. Vi får se. Ät din frukost nu.”

Platta

Min första skoldag

Jag ser den stora röda tegelbyggnaden som tornar upp sig framför mig. Jag och Åsa, som bor i samma hyreshus som jag, går tillsammans uppför den breda trappan och drar med gemensamma krafter upp porten. Vi vinkar åt våra mammor som står kvar på gården. Sen kliver vi in på skolans stensatta golv. Våra steg ekar i korridoren. Vi säger ingenting, tittar på varandra och ler lite smått.

En dörr till en skolsal står öppen. Det är vårt klassrum. Åsa och jag får bänkarna bredvid varandra. Jag tycker att fröken är jättevacker i sitt lockiga blonda hår och snälla ögon.

Vi går en promenad omkring skolan. På baksidan finns en blomsterträdgård där fröken visar oss olika blommor och berättar om deras namn. Den enda jag kommer ihåg är Lejongap. När fröken visar hur blomman liknar djurets gap blir jag fascinerad.

Hur det hela började

Hon frågade sig hur det hela började. Då för länge sen. Det var den gången när han med ens såg på henne på ett annorlunda sätt. Inte möjligt för omgivningen att uppfatta. För henne kunde han lika gärna ha vrålat det rakt ut:

”Jag är kär i dig!”

Hennes blick svarade förstås:

”Och jag i dig!”

Inget mer hände den kvällen. Under lång tid var det deras hemlighet. De var gifta på var sitt håll. De kärleksglödande partiklarna som skickades mellan dem kunde bara de två fånga upp.  Heta fingrar som nuddade vid varandra. Darrande men vänskapliga kramar. Ögon som obönhörligen sökte.

Minnen som hon inte ville vara utan. Trots allt.

Kära

Kära pappa,

Efter många års kval har jag äntligen förlåtit dig. 

Åtminstone har jag förlikat mig med att mina minnen av dig så sällan är fina minnen. 

Det tog näst intill ett helt liv att komma hit. 

Du har alltid funnits inne i min kropp, inne i mitt medvetande. 

Men nu gör det inte lika ont. Min kropp är lättare. 

En lätt bris har ersatt stormarna. Jag går ut på trappan. 

Höjer huvudet, sänker axlarna och drar in den friska luften. 

Äntligen lever jag.

Fira

Forts på inlägg "Krona" 22 november:

Det hade aldrig varit meningen. Roy ville bara fira att han var ledig och hittat en het tjej. Faktiskt var det hennes fel. Hon började skrika. Ropade att hon sett nakna människor magra som benrangel, med skinnet som fastklistrat på skelettet, komma upp ur gravar. Roy hade annat i tankarna. Något som bara levande människor höll på med. Vad han visste. Hon hittade bara på. Han hade minsann inte sett några vålnader. Det var för mörkt. Belysningen var skitdålig. Det var ju därför han valde platsen. Spelade roll att det var en begravningsplats.? De döda hade väl inte ont av att de ville ha en skön stund? 

De hade legat i gräset bakom en gravsten. Roy hade precis lyckats få in handen under hennes åtsmitande tröja när hon skrek. Hon tjöt som ett svin. Han fick panik. Hon vred sig under honom. Som om hon fått kramp. För sent insåg Roy vad han hade gjort. Han lyfte upp henne i famnen, bar henne bortåt hotellparkeringen på andra sidan gatan. Hon var fjäderlätt. Han snyftade. Tyckte synd om sig själv. Framme vid parkeringen såg han sig omkring. Letade efter en lämplig bil att dumpa henne i. Porschen. En gammal Porsche var säkert enkel att ta sig in i.

När Roy redan hunnit springa ett antal kvarter bort från parkeringen, stannade han tvärt. Helvete! Varför kollade han inte en extra gång? Tänk om hon levde? Han vände och med gnisslande andning sprintade han åt andra hållet.

(blev av en slump en ny historia med ett nytt mord eller snarare dråp ... eller inte)

Melon

Två veckor i augusti 1980 tillbringade jag och min dåvarande man på Rhodos. Det var 38 grader varmt hela tiden och en stark vind från havet blåste ständigt in över sandstranden. Vinden tog fatt i parasollerna och gav upphov till ett ständigt oväsen som tillsammans med ljudet av höga vågor utan uppehåll mullrade över nejden. Vattnet var ljuvligt skönt och klart som mineralvatten. En dag gick vi rakt igenom Rhodos stad bort till stranden på andra sidan. Där var det kav lugnt. Hettan var så påfrestande att det inte gick att vara på stranden mer än någon halvtimme. Men tyst var det.

Det faktum att vi bjudits på hela resan, hotell med helpension gjorde att vi frångick våra annars frekventa semestervanor att äta lätt på lunchen och sen leta rätt på olika intressanta restauranger på kvällen. Det gjorde vi ändå ibland, men oftast åt vi lunchen på hotellkrogen. De unga killarna som serverade hade lärt sig lite svenska. Varje lunch gick de omkring mellan borden med enorma fat med vatten- och honungsmeloner som de höll högt över huvudet. De ropade i kör:

”Vattenmelon e la honingmelon?”

Vi skrattade med dem och ropade tillbaka:

”Honingmelon!”

Mest eftersom det lät så sött, ordet honing.

Eget foto

Krona

Patrik rapade lågt och torkade mungiporna med linneservetten. Frukostbuffén hade gjort honom en aning för mätt. Allför ofta gjorde han det misstaget när han bodde på hotell. Han hade svårt att motstå alla läckerheter som dukades upp. Det fick bli första och sista gången. Det skulle bli många nätter på hotell innan han var framme. Han drog på sig kavajen, rättade till slipsen och gick ut till receptionen för att betala. Snart ”on the road again”.

Patrik hade ställt bilen på hotellets privata parkering i går kväll. Nu såg han den på håll. Han log, knyckte på nacken och drog den mörka luggen längre uppåt. Han var stolt över sin röda omsorgsfullt renoverade Porsche årsmodell 1960. Men … Han tog några snabba kliv framåt. Dörren var inte riktigt stängd. Det var den igår. Han kollade alltid låset flera gånger eftersom han inbillade sig att bilen var lockande att stjäla. Med den skarpt hallonröda lacken var den iögonenfallande. I samma sekund som hans fingrar nuddade handtaget ryggade han tillbaka. Det låg ett bylte i det minimala utrymmet bakom sätena. Långa röda hårtestar och en tunn kroppshydda. En skir prinsesskrona var placerad på huvudet.

Driva

Idag en liten brasklapp:

Ett uttryck jag ofta ser som jag undrar över. Att någon exempelvis talar om att de driver ett instagramkonto eller att de driver en podd. Jag funderar … är det ändå inte skillnad på att driva ett företag och att inneha ett instagramkonto? Eller är det jag som är mossig?

Det som ska börja på nytt

”Berätta i detalj vad du gjorde sen.”

Rösten var på något konstigt sätt både skarp och full av gråt. Ofrivilligt skruvade jag på kroppen vid tanken på vad jag gjort med Ella. Jag mådde illa. I vridmomentet skars kniven ännu mer in i min hals. Jag skrek rakt ut. Kände blodet rinna ner över halsen och fortsätta längre ner. En underlig blöt och kladdig känsla spred sig över bröst och skjorta.

”Berätta!”

”Jag klarar inte”, sa jag hulkande.

”Om du tror att du ska komma undan, tror du fel. Du ska berättat varenda detalj. Varenda!”

”Och … sen? Vad händer sen?”

”Något nytt.”

”Vad? Jag förstår inte”, sa jag och försökte, utan att röra mig, snegla upp på Sates huvud som svävade någonstans där ovanför.

”Det som ska börja på nytt, kan lika gärna börja här.”

”Vad?”

”Var inte så barnslig Är du så jävla infantil att du inte fattar?”

”Ska du mörda mig?”

”Så lätt kommer du inte undan.”

Pianotoner sipprade sakta in i mina öron. Hur var det möjligt?

Konsistens

Söker du kompetent sällskap till firmans årliga julfest?

Då är jag den du behöver. Jag är en hejare

på att bana väg för just dig i kön till buffén och

min kroppsstruktur tillåter mig att äta upp det du

inte orkar. Svar till Den perfekta julbordspartnern

padda

Ella hade ljugit om cancern. Det hade aldrig existerat någon diagnos. Han kontaktade inte hennes läkare. Varför skulle han? Så en dag, när de som vanligt var spydiga mot varandra. Käbblet eskalerade och plötsligt sa hon det. Hans inre var i uppror. Den paddan hade dragit en vals och han hade gått på den lätte.

****

”Vad hände sen?” sa rösten.

Erik hajade till när knivseggen ristade mot halsen. Hans hand åkte upp, kände kniven. Såg på handen. Blod på fingertopparna.

”Vad hände sen?” sa han igen med högre röst.

”Jag … jag …”

”Vad sa du? Jag hör inte?!” fortsatte Sate och Erik kände hur kniven skar in i huden.

”Jag satte mig … på henne”, flämtade han. ”Sluta”, kved han.

”Sluta med vad?”

”Jag blöder.”

”Din jävel”, sa Sate. ”Vad gjorde du sen?”

Erik hade stått lutad över henne, så nära att han var säker på att hon känt lukten av hans skrev. Det var meningen. Hon skulle öppna ögonen, se på honom. Han såg hennes ögonlock fladdra. I samma ögonblick satte han sig på henne, ett ben på varje sida.

”Jag la kudden över hennes ansikte.”

Första tanken när det var över; vilken befrielse att slippa höra hennes gnäll. Aldrig mer.

Klirra i glaset

Eriks mage vibrerade. Torr i munnen. Ideligen gick han ut i köket och fyllde på vattenglaset. Snart. Hjärtat dunkade.

”Vad är det med dig?” hörde han från hennes rum. ”Sluta vanka omkring. Du irriterar mig.”

Han svarade inte. Satte sig i sin favoritstol, korgstolen och stirrade på havet. Det var kav lugnt. Inte den minsta lilla rörelse i vattnet. Himlen var blå. Det kommer inte att klirra någon is i glaset idag heller. Whiskyn stod sen länge och väntade. Billig variant, trodde han. Johnnie Walker. Han hade fått den för länge sen. Av vem hade han glömt. Gjorde inget att det var enkel whisky, han var ingen kännare. Bara det värmde i magen och fick honom att känna sig lugn. Men. Det skulle inte ske ikväll heller. Skulle det någonsin ske?

För vilken gång i ordningen visste han inte, som han gick igenom alla detaljer. Hon var svag. Det skulle gå lätt. Skottkärran stod redo utanför dörren. Hennes kappa med stora fickor hängde på galgen i hallen. Repet låg på hatthyllan. Stenar låg samlade i en pyramid på trappan.

Halka

Man sa att han halkade på orden. Hon förstod inte hur man kunde halka på ord. Hon såg framför sig hur bokstäver sladdade omkring i periferin. Hur de då och då bildade ett begripligt ord som någon, som råkade få syn på det, glufsade i sig och spydde ut i något sammanhang. Kanske grep den här mannen, som de pratade om, tag i ord som inte passade in. Som blev helt fel i sammanhanget. Det måste vara vanligt att gripa tag om ord som blev missförstådda av omgivningen. Inte minst hon själv blev ofta feltolkad. I fortsättningen skulle hon vara mer noggrann med vad hon grabbade tag i.

Greta Thunbergs kylskåp?

Grönt är skönt, rött är sött

från egen odling

Smör från grannens gula rapsfält

Mjölk och ost och ull från egna fåret

Vatten från rena fjället

Någon som paxar det kylskåpet?

Blåsa

På vägen till Grebbestad tänkte han att det här var en perfekt dag för att genomföra planen. Men av någon anledning ville han inte. Ville lika med orkade inte, eller kunde inte uppbåda tillräckligt med krafter. Det var en ordentlig risk han skulle ta. Tänk om någon råkade se? I alla deckare med någon moral dök det alltid upp ett ofrivilligt vittne, som antingen tillämpade utpressning eller skvallrade. 

Erik måste dessutom skaffa alla attiraljer. Orkade inte tänka på det just idag. På hösten blåste det nästan oupphörligt i Bohuslän. Det skulle inte bli svårt att hitta en ny lämplig tidpunkt. Snart så … annars fanns det risk att han skulle tänka om. Börja fundera på alla faror, allt som kunde hända som inte fick hända. Nästa stormiga skymning skulle det ske. Han tummade med sig själv på det. Helst bastant med regn också, även om det gjorde det hela tyngre att genomföra.

Erik nynnade högt för sig själv när han svängde in på Grebbestads stora bilparkering nere vid hamnen. Vad var det för låt? Så kom han på. Niklas Strömstedts Sista morgonen. Den var smärtsamt vacker. Han fick lite ont i magen.

Påse

Erik hade inte lagt märke till det tidigare, men nu upptäckte han. På grund av den hårda blåsten regnade det horisontellt. På tvättställningen slokade sjöblöta kläder. Hans kalsonger hängde alldeles intill Ellas ordentligt tilltagna bomullstrosor. Ingen idé att hämta in dem nu. Måste åka in till Grebbestad. Handla. Trotsa regnet. Springa ut till bilen. Han reste sig upp, gick bort till Ellas rum, ställde sig på tröskeln.

”Jag åker och handlar.”

”Glöm inte köpa te till mig.”

”Det har jag väl aldrig gjort”, sa han.

”Men ändå, du är ju så glömsk. Har du tagit in tvätten?”

”Nej”, sa han och drog på ordet.

”Det öser ju ner.”

”Ja … jag glömde.”

”Där ser du.”

Han svarade inte, klev ut i hallen. I farten tog han med sig den väl använda plastkassen som hängde på en krok i hallen, öppnade dörren och slog igen den hårt efter sig.

Smyg

Erik reste sig upp. Det snurrade till i huvudet. Han insåg att han behövde näring, gick fram till kylskåpet, öppnade och kikade. Tomt förutom ett sexpack ägg. Måste åka och handla. Han kom att tänka på den gamla filmen med Sylvester Stallone. Rocky. Hur Stallone satte i sig råa ägg. Kanske han skulle prova. Erik vägde ett ägg i handflatan. Kramade sen sönder det med fingrarna, böjde huvudet bakåt och öppnade munnen. Ägget rann ner genom halsen. Känslan var samma som den enda gången han provade på att äta ostron. Som att svälja snor. Det rann ner genom halsen. Fast ägget var förstås inte salt. Det var nära att han fick upp äggsmeten igen, hulkade några gånger, sen la sig illamåendet.

Nu var den hemliga planen klar. Sen ganska lång tid. Han måste vänta in rätt tillfälle. Under inga omständigheter fick Ella misstänka något. Han öppnade köksdörren försiktigt, tog av sig tofflorna och i strumplästen smög han bort till panoramafönstret. Istället för att sätta sig i korgstolen satte han sig i soffan. Ella var van vid att höra gnisslet från stolen men han ville inte att hon skulle veta var han befann sig. Han stirrade på havet. Idag gjorde det uppror. Höga vågor med vitt skum slog hårt in över klipporna.

Regel

Ella började gnälla. Erik måste ge henne det, att det tog ganska lång tid. Om han hade varit i hennes ställe hade han blivit galen. Mycket tidigare. För det var vad hon blev. Sinnesrubbad. Vid det här laget hade han tjänat multum på sin serie om kommissarie Norton och hans strapatser i London. Han var väldigt medveten om en sak. De var gifta.

”Vill du skiljas? Skilj dig i så fall inte bara från mig”, sa hon. ”Utan en stor del av pengarna du tjänat på dina infantila deckare.”

Hur dum var han när han inte från början föreslagit att han ville skriva äktenskapsförord? Nu hade hon lagen på sin sida. Hälften var hennes. Utan pardon. Innerst inne tvivlade han nog på att han någonsin skulle få några böcker publicerade. Så blev det succé.

Till slut blev hon allvarligt sjuk. Påstod att det var hans fel. Att hon mådde dåligt av att han var en så bedrövlig man att bo ihop med. De ständigt återkommande depressionerna hon lidit av gjorde att kroppen blev svag. Hon blev diagnosticerad med lungcancer. Det var absolut inte av alla cigaretter hon rökt i sitt liv. Nej, det var enbart hans fel. I det här läget började tanken gro. Planen började ta form.

Hångla

Första gången de hånglade. Nu, många år senare, kittlade det fortfarande i kroppen av minnet. En hissnande förnimmelse i magen. Tyvärr gick den sköna känslan över snabbt som en ögonblinkning. Sen behövde han en partner med fräschare kroppskonstitution. Erik träffade andra. Ständigt åtminstone två kvinnor vid sidan av Ella. Det var en aning krångligt liv, men han fick ihop det och trivdes som fisken i vattnet.

Han arbetade hemma, skrev alltid på flera deckarmanus samtidigt. Det gjorde det hela så mycket lättare att han inte gick iväg till en arbetsplats. Eftersom han var fri att lägga upp dagarna som han ville, kunde Ella inte ha den koll på honom hon säkert hade velat. Att träffa kvinnor under några timmar hemma eller hyra ett hotellrum på stan, hur lätt var inte det? Ella anade säkert, men sa inget. Till att börja med.

Bräda

Forts på följetong:

Erik bemödade sig om att lyfta tofflorna för varje steg. Inte hasa, som han inbillade sig gav upphov till ett mer genomträngande ljud. Försiktigt stängde han köksdörren. Kaffemaskinen förde en aning oväsen.

Han satte sig vid köksbordet med kaffet upphällt i en espressokopp modell dubbel. Allt var tyst. Han sörplade försiktigt i sig den heta drycken. Det klarnade i skallen, precis som himlen ibland gjorde över havshorisonten. Ena sekunden jämngrå, nästa klarblå. Det var Ella som kom från Havstenssund. Erik lyckades bräda killen hon var ihop med. Om han satte den sidan till kunde han charma vem som helst. Till att börja med gjorde han det bara för att han visste att han kunde. Senare insåg han att hon var ett utmärkt parti för honom. Han som kom från en arbetarfamilj i Majorna. Farsan jobbade ihjäl sig på varvet och morsan städade sönder ryggen. Fattiglapp var han. Den klassiska bilden av en författare. Eller en wannabe. En som festade när vänner betalade, som levde på andra och som gick och väntade på genombrottet. Till slut funkade det. Han fick sin framgång och blev en kändis.

Kossa

Forts på följetongen (kan uppfattas som en rå text, varning utfärdad):

Erik satte sig i korgstolen igen. Nu skulle han väl för bövelen få vara ifred med tidningen, eller? Nu när hon fått sitt fräscha vatten. Han ögnade igenom första sidan. De svarta rubrikerna blev grumliga. Han kunde inte se bokstäverna. Tankarna svävade iväg. För tusende gången grubblade han över sin relation med Ella. Det gick inte att undvika. Det hela var fullständigt vanvettigt. Hade de någonsin varit förälskade? Ens tyckt om varandra? Planen på den tiden var att gifta sig rikt. Han förstod att han inte kunde tjäna multum på att vara författare. Hur många kunde räkna med det? En handfull i ett land som Sverige. Erik tyckte att Ella såg ut som en kossa. Han tyckte om kor. De hade inte alls enfaldiga ögon. Tvärtom, de var uttrycksfulla. Det var mer i kroppen hon liknade en kossa. Det tunga, klumpiga med gungande stora bröst. Han slängde tidningen ifrån sig på golvet.

”Vad gör du?” hörde han Ella ropa från sängen.

Inget fel på hennes hörsel.

”Inget”, hojtade han tillbaka.

Ingenting annat än tänkte på hur mycket jag avskyr dig. Han ryste, reste sig upp. Han behövde en kopp starkt, svart kaffe. Och han skulle inte fråga om hon ville ha.

Ingrodd

Forts på följetong:

Erik ställde sig på tröskeln till hennes rum. Numera hade de varsitt sovrum. Täcket formerade sig ojämnt och bulligt över hennes kropp. Hon låg hopkrupen i fosterställning.

”Vad vill du?” sa han.

Inte med en rörelse visade hon att hon hade hört att han kommit. Så sa hon:

”Jag är törstig.”

”Du har ett glas stående på nattduksbordet.”

”Men det är gammalt vatten”, sa hon i en grinig ton.

”Gammalt vatten? Det har bara stått någon timme.”

”Det har en jolmig smak. Som ingrodd smuts luktar.”

Han gick de få stegen fram till hennes säng.

”Men naturligtvis ska du få nytt vatten. Som ni önskar, Madame”, sa han och tog glaset.

Hon svarade inte. Han hörde hennes oregelbundna andning och pipet som uppstod vid varje andetag. Ljudet irriterade honom.

”Kallt den här gången. Tack så mycket.”

Erik hade ett sarkastiskt svar på tungan, men höll tyst. Ibland tänkte han att hon var planterad av någon som ville honom ont. Som ville sätta skräck i honom. Men det var klart att det inte var. Livet är inte någon roman á la Stephen King. 

Dimman

Omgivningen är ett ogenomträngligt töcken. Så ser jag en mörk kontur. En huvudform, en kraftig kropp. Jag stirrar. Är det min fantasi som lurar mig? Jag vill ta några steg framåt, tränga undan diset. Jag förmår inte. Med fingrarna stryker jag mig över kinderna. Blött och smetigt. Jag fokuserar. Spärrar upp ögonen. Förnimmelsen av en anonym trygghet. Att allt är som tidigare. Silhuetten är kvar. Jag vill öppna munnen och fråga vem. Men jag gör inte det. Jag rör mig inte.

Hittills

forts på följetongen:

****

Det var fredag och klockan var 09.03. Han hade trott att han för en gångs skull få sitta i lugn och ro och läsa Göteborgsposten.

”Erik!”

Rösten stack i bröstet. Samma känsla inbillade han sig, som om någon huggit honom upprepade gånger med en nål rakt i bröstkorgen.

”Erik!”

Han suckade, reste sig upp ur korgstolen och slängde en blick ut genom fönstret. Det blåste idag. Vågorna gick höga och slog hårt mot klipporna. Skum flög över klippblocket och gav honom en vision av en enorm solfjäder gjord av genombruten vit spets.

”Jag kommer!”

Under tiden Erik gick mot hennes rum svävade tankarna som pratbubblor ovanför hans huvud. Han föraktade ingen, väldigt få i alla fall, inte ens henne. Eller gjorde han? Han fick erkänna, det var mycket värre än så. Han hatade. Planen han bearbetat så länge. Var det dags att sätta den i verket? Orkade han mer? Hittills hade det stannat vid att vara en dröm, en tröst när han mådde som sämst. Det fanns en möjlig, men farlig, utväg. Hans pappa har dödat. Dråp hade det kallats den gången.

Människa

Att vara människa är

att ha fått ett liv

många gånger mödosamt

understundom vill jag ge upp

ickelivet förleder mig

Lockelsen; förgängelsen är en vän

söker undkomma rädslan

vill se skimret ur friden

så inser jag;

att vara människa är att ta ansvar

Eget foto

I augusti

Forts:

Av chocken bet jag mig i underläppen. Det snärtade till som om någon gett mig ett slag med en läderrem över munnen.

”Jävla skit!” skrek jag.

”Vad i helvete?!” Sate spottade ut orden. ”Lugna ner dig.”

”Jag bet mig i läppen. Det gjorde så satans ont”, sa jag gnälligt.

Sate gav upp ett skallande skratt.

”Satans ont, så passande.”

”Snälla ni”, viskade jag.

”Ni? Vi är väl du med varandra? Slut med skitsnacket. Till väsentligheter. Du vet mycket väl vad du gjorde.”

”Gjorde?” sa jag och svepte med tungan över det som sved.

”I augusti för två år sen.”

Jag drog efter andan. Hur kunde han veta?

”Den tidpunkt då din historia börjar, eller hur? Öppna ett nytt worddokument.”

Jag gjorde som han sa.

”Och nu?” sa jag beredd med händerna lätt liggande över tangentbordet. Jag betraktade hur fingrarna skälvde.

”Du ska börja med att ge dokumentet ett namn.”

”Till vad?” frågade jag och såg på honom över datorskärmen.

”Döden gästar Havstenssund.”

En författares betraktelse

Fortsättning på följetongen:

Ord på V: Vilt, vit, vill, vitlök, vad

Jag betraktade hur han tog fram en plastförpackning ur en vit papperskasse.

”Säker att du inte vill ha?”

Jag kunde se hur soppan gungade vilt inuti kärlet när han höll fram det mot mig. Jag skakade på huvudet.

”Skyll dig själv. Jag frågar inte igen”, fortsatte han och började slafsande sleva i sig av soppan.

Jag mådde illa av lukten, trots att det egentligen doftade riktigt gott av vitlök och nötkött. I ett annat liv i en annan situation hade jag velat ha.

”Nu förstår du …”, sa han när han tagit sista munnen full och sen gnidit bort sopprester i mungiporna med fingrarna. ”Nu är det hög tid för dig att börja skriva.”

”Vad?”

”För att vara en författare har du inte många ord på lager”, sa han och reste sig upp.

Han böjde sig fram över skrivbordet, pickade med ena pekfingret i bordet. Det skälvde i mig av irritation över ljudet han framkallade. Helst hade jag velat skrika rakt ut att han skulle sluta, men jag lyckades låta bli.

”Du ska skriva den sanna historien om hur du mördade din fru.”