Jag har aldrig varit något helgon. Andra har trott det. Jag
har hört folk säga:
”Hon är så lugn och tyst. Säger bara något när hon har något
att säga.”
Men så fel de har. Anledningen till tystnaden är att jag
tror att jag inte ska höras. Att andra ska överrösta mig. Den risken vill jag inte
ta. Och tänk om jag rodnar? Vilken skam. Så jag väntar på att alla andra ska
bli klara. Tills det blir helt tyst och andra ska bereda plats för mig. Det gör de
aldrig och så blir det aldrig. De har aldrig ens noterat att jag hållit munnen stängd under alla år. Trots det inbillar de sig att jag har sagt något viktigt då och då.
Säger som du skrev till mig. Låter väldigt mässkligt
SvaraRaderaDen ofrivilliga tystnaden är ingen bra tystnad... Ibland måste man våga överraska!
SvaraRaderaTrevlig kväll!
Lite igenkänningsfaktor i din text sen då jag var ung :-) Satt och lyssnade och tog in istället *ler*
SvaraRaderaBra ordat/ kram
TACK! Nej precis Znogge, ingen bra tystnad.
SvaraRadera