Ord på L

Hon hörde luciatåget på långt håll. Först mer som ett mummel som steg och sjönk, sen alltmer tydligt. Lucia höll handflata mot handflata i höjd med bröstet och läpparna var lika slutna som anletsdragen. Skuggorna som bildades av de levande ljusen som satt på hennes huvud fladdrade i ansiktet. Hon var kortväxt. Hennes tärnor liknade ett led av höga marmorpelare som kom svävande bakom henne. Framme vid altaret formerade sig pelarna på bägge sidor om Lucia. Jag var fascinerad av henne. Den ståtliga gestalten, trots litenheten. Känslan av att hon verkligen var Lucia. Den Lucia som alla andra låtsas vara en gång om året.