Ducka

Att ducka eller inte ducka när man blir angripen. Jag hade en gång en chef. Varje dag kring klockan tio kom han inklivande med långa steg genom kontoret. Varje dag slängde jag snabba blickar på hans ansikte. Hade han vaknat på rätt sida? Hade morgonen varit angenäm? Jag lärde mig att läsa ut det från hans anletsdrag. Vilket det var avgjorde hur hela dagen skulle se ut. Var han på gott humör kunde det hända att han kallade in mig på sitt rum. Smilade och gav mig en present. Parfym eller en sjal, kanske, inköpt på en av hans många resor. Med tanke på mig? Var det en dålig dag, ja då hade jag gjort alla fel i boken. Då tyckte han att jag skulle sätta mig på min plats och fundera på hur skevt jag var funtad. En dag blev jag inkallad. Inte en bra dag. Jag gick raka vägen ut från kontoret och kom aldrig mer tillbaka.