Tjiofs, lät det
när hon tog steget ut på gräsmattan och kyligt regnvatten stänkte runt smalbenen.
Varför tog jag på mig tygskorna?
tänkte hon. Ganska obegåvat eftersom det har regnat hela dagen. Nu när hon redan
var blöt om fötterna var det ingen idé att vända om, gå tillbaka in och byta
till gummistövlar. Hon klafsade vidare. När hon råkade trampa på sniglarnas
brunspräckliga klena boningar krasade det under espadrillernas tunna gummisulor.
Hon fokuserade blicken, stirrade ner i gräset och såg att gräsmattan var full
av de små djuren. De låg gruppvis. Är
sniglar flockdjur?
Undrar om de lever
vidare ändå, utan huset på ryggen?
funderade hon, samtidigt som hon tog nästa steg. De som överlevde den stora grobianens
blytunga tryck ovanifrån och inte deformerades och förvandlades till en blöt
smet under jättens fötter. Hon såg även en och annan svällande svart snigel
liggande i gräset, helt stilla. Åsynen av de massivt spolformade varelserna fick
henne att må illa. De såg klibbigt blanka ut, inte alls söta som de mindre med
hus.
Blommor, var det jag
skulle hämta, sa hon till sig själv och tog några sista långa fjädrande kliv
för att minimera snigeldestruktionen och kom ut på ängen. Hon plockade himmelsblå förgätmigej, gula
smörblommor och hallonröda svulstiga vallmoblommor, som arrangerades i en sirlig
bukett. Det räckte med tre sorter och hon hade inte för avsikt att hoppa över
några gärdsgårdar. Huvudsaken att hon gjorde allt på sitt eget sätt. Vid
midnatt skulle hon lägga blommorna under sin ena huvudkudde. Den klädd med nytvättat
örngott i vit egyptisk bomull och knypplad spetskant. Hon skulle lägga högra kinden emot det svala tyget och sen skulle drömprinsen
ge sig tillkänna.