Potatissallad

Svinberg var verkligen ett passande öknamn. Han var verkligen svinig, herr Svanberg. I mån av möjlighet satt jag aldrig vid samma bord som honom i lunchrummet. Vis av erfarenhet. Jag kan påminna mig ett flertal gånger, då jag precis satt mig ner med min medhavda lunchlåda. Första tuggan redan inne i munnen, när jag på ett ögonblick dränerades fullständigt på matlusten. Den ersattes av ett starkt illamående.

Det var tydligen absolut omöjligt för den mannen att äta och vara tyst samtidigt. Hur gärna jag än ville låta bli, drogs mina blickar till hans fylliga läppar. Såg hur de rörde sig. I den öppna munnen kunde jag klart se vad han åt. Potatissallad. Ibland rann det majonnässås i tunna rännilar ner över hakan. Då drog han så hårt med högra pekfingret att det stänkte ner på hans vita skjorta. Han slickade av fingret under högljudda flämtningar.

Jag anade att det lyste missnöje i mitt ansikte. Det brydde han sig nog inte om. Samtidigt som jag reste mig upp för att gå ut, såg jag i ögonvrån hur han fipplade med gaffeln så att potatissallad damp ner i golvet. Innan jag hann ut ur rummet, hann jag se att han böjde sig ner och med en snabb handrörelse tog upp kletet, öppnade munnen och slickade i sig den geggiga potatisen.