Fredagssupé

Hon kunde inte sluta gråta. Det räckte med ett glas rött vin till maten på fredagskvällen. Sen låg hon raklång i den svarta skinnsoffan med ansiktet i upplösningstillstånd. Hur stod han ut? tänkte hon, det hade aldrig hon gjort. Hon var säker på att hon själv skulle ha tröttnat för länge sen på att varenda jäkla fredag gå igenom samma tröttsamma procedur. Först var allting alltid jättebra. Nu skulle de fira in helgen. Salongsberusningen gjorde henne lagom spirituell och medan de tillsammans lagade och åt en läcker supé pratade de om relationer, planerade kommande semestrar och diskuterade problem på arbetet. Hon var så förälskad att det var smärtsamt. Ungefär vid halvtiotiden kom förfallet.


Under två långa år hade hon kommit i andra hand. Varför hade hon varit så jävla oviktig? Kunde han inte en enda gång tänkt på hennes känslor? Inte ens reflekterat? Hur kunde han vara så likgiltig? Till och med bett henne ljuga. Varför kunde han inte berättat om deras förhållande tidigare? Varför? Jo men han gjorde ju det till slut. Ja fast varför dröjde det så länge? Men älskling, hur ska jag kunna gottgöra dig? Vad ska jag göra? sa han och slog ut med armarna.

Hon slutade tvärt att gråta, reste sig upp från sin liggande ställning och satte sig i soffan. Jo det vet jag. Genom att gifta dig med mig!

Butiken

Hon stod bakom glasdisken i sin lilla trånga butik. Helt ensam. Hon slängde en blick på den stora runda IKEA-klockan i vit plast som satt på väggen. Två. Ingen kund fast hon hade haft öppet i mer fyra timmar nu. Utanför på gatan såg hon kvinnor i mörka vinterkappor skynda förbi tillsammans med barn på cykel eller lunkandes till fots så att dammet yrde kring deras vinterkängor. Alla med hukade huvuden i den bitande kalla motvinden. Antagligen med bara en sak i huvudet: Jäkla förbannade blåsväder. Jag fryser, jag måste skynda mig så jag kommer fram. Nu!


Brunt omslagspapper täckte stora delar av det ena av butikens två höga skyltfönster. Med svart tusch hade hon skrivit med jättebokstäver:

REALISATION
OBSERVERA!
Vi rear ut hela sortimentet

Hon stirrade på bokstäverna, länge. Sen suckade hon tungt, kände hjälplösheten stiga upp genom halsen . Med en enda rörelse drog hon ner det bruna pappret från fönstret och slängde det på disken. Hon vände den tomma sidan upp och skrev med ännu större bokstäver:

OBSERVERA!
JAG REAR UT MIG SJÄLV!

Gårdfarihandlaren

- Mamma! Vi såg gårdfarihandlaren ute på gatan. Han är nog på väg hit till våran gård.


Ebba kom inspringande till mamma i köket. Mamma stod som vanligt vid spisen, iklädd sitt röd- och vitrutiga förkläde över den mörkblå bomullsklänningen. Det bruna håret doldes av en marinblå sjal som omslöt huvudet och avslutades med en stor bullig knut ovanför pannan.

- Den lösdrivaren.

- Men han är rolig, mamma, han brukar spela munspel och dansa samtidigt för oss. Och så har han en massa spännande saker i vagnen som han säljer, sa Ebba och drog i mammas förkläde.

- Jaså, vad kan det vara då? frågade mamma samtidigt som hon flyktigt smekte Ebbas kind med högerhanden.

- Förra gången hade han en massa blänkande bestick. Jag fick kisa för att solen speglade sig i matskedarna så att jag bländades, så det var nog riktigt silver. Och så hade han en levande fågel i en bur. Den var alldeles knallgul och så kvittrade den.

Från fönstret hördes nu munspelstoner, Gubben Noak.

- Hör du mamma, nu har han kommit.

- Gå ner du och lyssna, Ebba, så fortsätter jag diska så länge.

Med ett litet leende spelande på läpparna betraktade mamma dottern när hon rusade iväg.

Ebbas blårutiga klänning vippade baktill när hon sprang.

- Mamma, här kommer jag med gårdfarihandlaren. Han undrar om du har några knivar som ska slipas?

Mamma vände sig om mot köksdörren. Var Ebba redan tillbaka? Han stod  i dörröppningen. De mörkbruna ögonen glittrade, det svarta håret hängde ner under den trådslitna hatten och vita tänder lyste i det solbrända ansiktet.

- God dag, frun.

Språnget

Med en vag tanke om att eventuellt passa på att plocka svamp, hade hon gått rakt in i skogen utan att följa stigen. Varför? undrade hon nu när hon inte visste åt vilket håll hon skulle gå för att komma hem. Var det morgonens iskalla tystnad vid frukostbordet, då och då avbrutet av hans vassa prasslande med morgontidningen? Trots rummet arktiska tystnad rådde öronbedövande oväsen i hennes inre. Till slut orkade hon inte längre. Utan att säga något till honom gick hon ut i hallen, tog på sig sin egenhändigt stickade röd- och vitrandiga tjocka halsduk, med mössa och tjock tofs i samma mönster, sin gröna parkas och vandrarkängorna i tjockt brunt läder. Slet ner en svampkorg från hatthyllan, gick ut och slängde hårt igen dörren efter sig. Han kom aldrig ut efter henne.

Hon gick länge innan hon kände att hjärnan blåsts ren från sjabbiga tankar och sen hade hon hittat massor av trattkantareller och en del vackert ljusgul fingersvamp. När hon väl med darriga knän reste sig upp från sin hukande ställning var det för sent, hon hade gått vilse.

Hon erinrade sig; häromdagen hade hon läst en artikel i GP om överlevnadsteknik. Om vem det var som överlevde om man gick vilse i skogen. Jo, tre egenskaper var avgörande och de kallades med en gemensam förkortning VEK:

Vilja att överleva
Erfarenhet = självkännedom
Kunskap om överlevnadsteknik

Hellre VEK än SUR.
SUR som i Stålar, Utrustning och Rambo.

Och hon var allt annat än SUR, tänkte hon och tog ett långt djupt andetag. Det doftade fränt friskt av fuktig svamp och grankåda. Hon pekade med hela handen och bestämde sig: Däråt ska jag gå! Med långa steg inledde hon marschen. Hellre vek än sur! sjöng hon högt för sig själv, hellre vek än sur! Om det var mest för att hålla det goda humöret uppe eller för att skrämma bort eventuella vargar eller björnar som kom i hennes väg, var hon inte säker på.

Gästsängen

Vad håller jag på med? frågade hon sig själv för trehundrade gången. Varför är jag kvar i ett äktenskap som är fullständigt dött? Nu får det vara slut på funderandet och natt efter natt denna eviga tankecirkus.

Få se nu, tänkte hon och tände lampan över sängen och hasade sig upp i sittande ställning. Hon låg i gästrummet nu för tiden. Sängen var inte alls lika bekväm som deras gemensamma dubbelsäng, bara åttio centimeter bred och instabil, fjädrarna gnällde grinigt så fort hon ändrade ställning. Men här i gästrummet fick hon vara ifred. Det var ingen idé att försöka sova. Bättre att göra en lista.

Fördelar          Nackdelar
snäll                    eksem
                             överviktig
                             diabetes typ 2
                              impotent
                              snarkar

Intressen 
Han                                  Hon
TV                                    träna
biltidningar                   böcker
äta gott                            äta gott
dricka whisky              dricka vin
hemmaliv                       uteliv
skräckfilmer                  teater

Så långt hade det alltså gått. Hon artikulerade allt i listan, högt och tydligt för sig själv. Hans nackdelar och intressen var plågsamt vassa att uttala, varenda bokstav stack i magen. "Äta gott", var det enda de fortfarande hade gemensamt. De som hade gjort allt tillsammans, gillat samma saker och skrattat så de kiknade åt samma skämt. När försvann kärleken, vänskapen, lojaliteten? Hon kunde inte komma ihåg.

Uteserveringen

Hettan dallrade i luften. Hon kom sakta, tungt gående utmed träbryggan som löpte längs havet. Kvinnan hade stålgrått hår klippt i page som svängde en aning varje gång hon lyfte fötterna. De vita långbyxorna i bomull var lite för korta och på överkroppen hade hon en röd urtvättad v-ringad top. Mörka bulliga fläckar på tröjan avslöjade att hon svettades.

Med ett plötsligt jämfota hopp studsade hon vigt av bryggan och gick sen fram till det stora huset i rött tegel. Över hela den fönsterlösa övervåningen hade någon målat med stora vita klumpiga bokstäver:

Älvstrandens Hus – Kultur Konst Kök – Välkommen

Kvinnan rundade husets västra gavel och försvann utom synhåll. Några minuter senare dök hon upp på caféets stora uteservering, bärandes på en bricka. Det fanns inget ledigt bord. Alla ville sitta ute i sommarvärmen och njuta av anblicken av solen när den så småningom försvann under horisonten, långt därute i havet. Hon svängde runt på stället flera varv och ögonen svepte över terrassen.

-          Här kan du sitta, sa en man, vi är bara två vid ett bord för fyra.

Kvinnan vände sig mot mannen som satt tillsammans med en yngre flicka med ljusa flätor.

-          Ingen särbehandling för min skull. Ni behöver nog vara i fred och prata. Jag kan sätta mig på kanten där, svarade hon och pekade med hela brickan mot terrassens ena kortsida där räcket var prytt med ett konstverk.

Den vara gjord i brunrostad metall och påminde om en basketkorg, i dubbel uppsättning och i nätet satt blå och röda plastband som flaxade lätt i havsbrisen.

-          Nej, men det går väl inte att sitta där.

-          Nej det kan du ha rätt i, sa kvinnan och slog sig ner, det kan bli svårt att hålla balansen på räcket.

Mannen och flickan betraktade kvinnan med uppspärrade ögon, som om de med vidöppna ögon lättare skulle kunna avgöra om hon skojade med dem. Flickan kunde inte låta bli; ett tyst fnitter lämnade hennes smala rosa läppar.

-          Fortsätt ni, fortsatte kvinnan och tog ett stort bett på vaniljbullen, fortsätt med vad ni höll på med.

Dejten

Hon var totalt svart inombords. Jag är så jävla usel, totalt dum i huvudet. Ful och dum. Annars skulle han ju inte ha gjort slut med mig. Och göra det på det viset, just då, i skolan, på historielektionen. Det skulle hon aldrig glömma. Han hade kommit fram till hennes bänk, precis när lektionen var slut. Magistern stod fortfarande kvar bakom katedern. Hon höll på att samla ihop böcker, anteckningsblock och pennor för att lägga i ryggsäcken, när hon såg att han närmade sig.

-          Du, jag ska ut med Kristin ikväll, vi har en dejt, sa han och tittade med en forskande blick ner på henne.

Hon såg snabbt in i hans ögon. Det gick inte att öppna munnen. Stelt. Som kramp i läpparna. Omöjligt att formulera ett svar. Tänk om tårarna började rinna?

-          Ja? Hallå! Har du inget att invända? För eller emot?

Hon vände bort blicken och utan att titta på honom fortsatte hon att lägga ner sina saker i väskan, drog igen blixtlåset. Satte ryggsäcken på högra axeln och började gå mot dörren.

-          Men du? Du? OK. Gå hem du, jag bryr mig inte om vilket.

Det var först när hon kom hem och hade satt sig vid skrivbordet för att göra hemläxan som hon lät tårarna komma. Tunga droppar rakt ner i historieboken. Vad var det för fel på henne?

Sofia visste precis

Hon såg ut genom den lilla fönstergluggen. Två mörka siluetter marscherade över gården.  Konturerna av vapen avtecknade sig över deras axlar. I det skumma ljuset från oljelampan blev rummet lika skälvande som hennes inre. En stark frihetslängtan sved i Sofias kropp. Vad skulle hon göra? Smyga ut till stallet en natt, ta Miranda och rida därifrån? Hur skulle hon komma över bron? Muta brovakten. Skulle han kunna hålla tyst? Förresten skulle hon avslöjas innan hon kom så långt. En kvinna till häst och med uppdragen huva var något väldigt onormalt. Kanske kunde hon stjäla en uppsättning kläder från sin bror. Hur snabbt skulle han märka det? Att be honom att inte avslöja henne var uteslutet.

Om hon kom så långt som att hon befann sig utanför fästningen, var skulle hon ta vägen? Ansluta sig till de laglösa? Då skulle livet bli etter värre än här innanför murarna. Sofia satte armbågarna på det lilla skrivbordet under fönstret och vilade huvudet i händerna. Hon stirrade ut i mörkret.

Naturligtvis. Hon rätade på kroppen. Hon skulle ta sig till Findusberget, till nunneklostret som låg en bit upp på bergets sida som vette åt sydväst. Det skulle bli hennes tillflyktsort. Där kom de inte åt henne.

Sofia visste att det var en våghalsig och djärv plan. Hon knöt högerhanden och slog den lätt i bordsskivan. Avgjort. Hon skulle både muta brovakten och stjäla sin brors kläder. Kom hon bara förbi Marabouskogen var tryggheten nära, då skulle de inte hinna ikapp henne. Bäst att smita ut till brovakten redan nu före gryningen anades. Mellan två vaktavlösningar. Ta vägen förbi köket och stjäla ett krus med rött vin.

Stjärnorna

        -    Kolla, ska vi låta spå oss? ropade Lisa och pekade på en skylt.
På ett litet hopfällbart bord hade någon ställt en bit avriven kartong och med röd tusch och oformlig text skrivit:

         Låt oss spå dig i Tarotkort!

             Endast kr 100
           Lång erfarenhet

-          Nej, inte jag, men gör det du.

-          Absolut.

Lisa gick fram till bordet. På andra sidan satt en yngre kvinna på en campingstol. Långt spretigt ljusbrunt hår hängde över axlarna och en röd ros satt i luggen. På bordet låg en hög med kort tillsammans med en tjock bok.

-          Är du intresserad av att bli spådd?

-          Ja tack.

-          Var så god och sitt. Etthundra kronor, tack. Vill du bli spådd om livet och kärleken?

-          Ja tack.

-          Ta ett kort.

Första kortet visade en kvinna med solgult hår som blåste i ett horn. Nedanför dansade nakna barn.

-          Jaha. Vänta ett ögonblick, sa kvinnan.

Hon högg tag i boken, slog upp den. Efter att ha bläddrat någon minut, mumlat och läst, höjde kvinnan blicken och såg på Lisa.

-          Jo, du kommer att hitta den rätte, men det kommer att dröja. Du får ha tålamod. Ta ett kort till.

Nästa kort visade en naken kvinna som hade ena foten i en källa. Hon var omgiven av stjärnor. Spåkvinnan letade återigen i boken, vände blad, studerade några sidor och efter en liten stund sa hon:

-          Du kommer att bli en stjärna på det du gör, men även här får du ha tålamod. Du får jobba hårt på att komma dit.

Hon höll fram korthögen.

-          Det ingår ett kort till.

-          Ursäkta mig, sa Lisa, men jag tror det räcker så här.

Det bruna kuvertet

Ett stor brunt tjockt kuvert låg i brevlådan den morgonen. Det var en kall vintermorgon i februari. Solen bländade henne. Den hade precis hunnit komma över horisontlinjen och trädgrenarna var inlindade i vit marängspröd frost. Hon frös. När hon såg posten komma hade hon satt sina nakna fötter direkt i läderkängorna och hängt sin blå morgonrock i grov frotté över det tunna nattlinnet i siden. Uppe i vänstra kanten på kuvertet läste hon

SHK
Statens Haverikommission
Swedish Accident Investigation Authority.

Dämpad förvåning var allt hon kände, fast hon nu äntligen skulle få veta varför. Antagligen orkade inte kroppen reagera längre. Ett helt långt år senare. Jaså nu är det klart, sa hon bara högt för sig själv och gick snabbt tillbaka in i huset med kuvertet under armen. Hon gick in i köket, satte sig vid köksbordet, där en stor blåblommig engelsk frukostkopp väntade på henne, till bredden fylld med rykande hett te med mjölk.

De första sex månaderna efter olyckan hade hennes inre åkt hiss, snabba svindelframkallande resor neråt och uppåt, om vart annat. Hur långt i förväg visste han? Hade han plågats? Haft ångest? Hur fort gick det? Hade han varit vid medvetande när kraschen kom? Hade han försökt nå henne? Tusen obesvarade frågor som malde sönder hennes hjärna.

Nu hade hon accepterat att han var borta, för alltid. Anledningen spelade egentligen ingen roll längre. Hon drack teet i djupa klunkar. Först när koppen var tom reste hon sig upp och hämtade brevkniven i diverselådan högst upp, under köksbänken och sprättade upp kuvertet.

Fel på höjdmätaren. Piloten utan tillräcklig erfarenhet. Borde ha ställt in flygresan på grund av dåligt väder.

Långsamt höjde hon blicken från handlingarna som låg på bordet. En domherre med tjock mage satt på en gren och nickade lätt med huvudet. Länge satt hon och tittade ut genom köksfönstret.

Smörja

Vikten av smörjmedel

börjar oåterkalleligen förnimmas

Muskler och leder känns oböjliga

huden stramar över skelettet

Dock

I hjärnans skrymslen fattas inget fett

där kryllar det av smorda livliga celler

Jag saluterar

existensens gnistrande skönhet

skaparkraftens ålderslöshet

Min enda chans

Kvinnans armbågar vilade på det smala balkongräcket. Nu hade jag chansen. Ljudlöst, iklädd ett par gamla slitna Reebok, närmade jag mig kvinnan. Ingen annan hade bestämt. Det här var mitt eget uppdrag. Det dunkade våldsamt i huvudet, men jag kände ändå ett egendomligt lugn. Andas. Kom ihåg att andas. Jag drog in puffvis med munnen öppen som en fisk. Slickade mig om läpparna. En chans fick jag.

Stod i öppningen till balkongen. Ett steg till. Tog sats och gav henne en kraftig knuff mitt i ryggen. Kroppen gled förvånansvärt lätt över räcket. Hennes högeröga glimtade till. Jag såg fasa. Det var sex våningar ner till marken. En dov smäll. Sen tyst. Jag gick aldrig fram för att kolla.

Istället gick jag tillbaka in i lägenheten, tog på mig min beiga kappa, knäppte långsamt ända upp i halsen. Slängde en blick i hallspegeln. Blek men samlad. Öppnade ytterdörren försiktigt, kollade snabbt trappuppgången. Tomt. Jag stängde dörren, gick nerför trapporna, vek av in på promenadstråket som ledde till busshållplatsen. Hem. Nu ska jag hem.

Förskonad

Du ska vara tacksam för den tid du är född i, sa han till mig när jag klagade på kvinnodominerade arbetsplatser och dåliga löner.

Tänk om du fötts för hundra år sen, fortsatte han.

Hur hade då ditt liv sett ut, tror du?

Jo, det kan jag berätta för dig, du hade varit en slav.

En livegen kvinna utan rättigheter.

Du hade slitit ut din kropp för ingenting.

Idag är du fri.