Dejten

Hon var totalt svart inombords. Jag är så jävla usel, totalt dum i huvudet. Ful och dum. Annars skulle han ju inte ha gjort slut med mig. Och göra det på det viset, just då, i skolan, på historielektionen. Det skulle hon aldrig glömma. Han hade kommit fram till hennes bänk, precis när lektionen var slut. Magistern stod fortfarande kvar bakom katedern. Hon höll på att samla ihop böcker, anteckningsblock och pennor för att lägga i ryggsäcken, när hon såg att han närmade sig.

-          Du, jag ska ut med Kristin ikväll, vi har en dejt, sa han och tittade med en forskande blick ner på henne.

Hon såg snabbt in i hans ögon. Det gick inte att öppna munnen. Stelt. Som kramp i läpparna. Omöjligt att formulera ett svar. Tänk om tårarna började rinna?

-          Ja? Hallå! Har du inget att invända? För eller emot?

Hon vände bort blicken och utan att titta på honom fortsatte hon att lägga ner sina saker i väskan, drog igen blixtlåset. Satte ryggsäcken på högra axeln och började gå mot dörren.

-          Men du? Du? OK. Gå hem du, jag bryr mig inte om vilket.

Det var först när hon kom hem och hade satt sig vid skrivbordet för att göra hemläxan som hon lät tårarna komma. Tunga droppar rakt ner i historieboken. Vad var det för fel på henne?