Språnget

Med en vag tanke om att eventuellt passa på att plocka svamp, hade hon gått rakt in i skogen utan att följa stigen. Varför? undrade hon nu när hon inte visste åt vilket håll hon skulle gå för att komma hem. Var det morgonens iskalla tystnad vid frukostbordet, då och då avbrutet av hans vassa prasslande med morgontidningen? Trots rummet arktiska tystnad rådde öronbedövande oväsen i hennes inre. Till slut orkade hon inte längre. Utan att säga något till honom gick hon ut i hallen, tog på sig sin egenhändigt stickade röd- och vitrandiga tjocka halsduk, med mössa och tjock tofs i samma mönster, sin gröna parkas och vandrarkängorna i tjockt brunt läder. Slet ner en svampkorg från hatthyllan, gick ut och slängde hårt igen dörren efter sig. Han kom aldrig ut efter henne.

Hon gick länge innan hon kände att hjärnan blåsts ren från sjabbiga tankar och sen hade hon hittat massor av trattkantareller och en del vackert ljusgul fingersvamp. När hon väl med darriga knän reste sig upp från sin hukande ställning var det för sent, hon hade gått vilse.

Hon erinrade sig; häromdagen hade hon läst en artikel i GP om överlevnadsteknik. Om vem det var som överlevde om man gick vilse i skogen. Jo, tre egenskaper var avgörande och de kallades med en gemensam förkortning VEK:

Vilja att överleva
Erfarenhet = självkännedom
Kunskap om överlevnadsteknik

Hellre VEK än SUR.
SUR som i Stålar, Utrustning och Rambo.

Och hon var allt annat än SUR, tänkte hon och tog ett långt djupt andetag. Det doftade fränt friskt av fuktig svamp och grankåda. Hon pekade med hela handen och bestämde sig: Däråt ska jag gå! Med långa steg inledde hon marschen. Hellre vek än sur! sjöng hon högt för sig själv, hellre vek än sur! Om det var mest för att hålla det goda humöret uppe eller för att skrämma bort eventuella vargar eller björnar som kom i hennes väg, var hon inte säker på.