Sofia visste precis

Hon såg ut genom den lilla fönstergluggen. Två mörka siluetter marscherade över gården.  Konturerna av vapen avtecknade sig över deras axlar. I det skumma ljuset från oljelampan blev rummet lika skälvande som hennes inre. En stark frihetslängtan sved i Sofias kropp. Vad skulle hon göra? Smyga ut till stallet en natt, ta Miranda och rida därifrån? Hur skulle hon komma över bron? Muta brovakten. Skulle han kunna hålla tyst? Förresten skulle hon avslöjas innan hon kom så långt. En kvinna till häst och med uppdragen huva var något väldigt onormalt. Kanske kunde hon stjäla en uppsättning kläder från sin bror. Hur snabbt skulle han märka det? Att be honom att inte avslöja henne var uteslutet.

Om hon kom så långt som att hon befann sig utanför fästningen, var skulle hon ta vägen? Ansluta sig till de laglösa? Då skulle livet bli etter värre än här innanför murarna. Sofia satte armbågarna på det lilla skrivbordet under fönstret och vilade huvudet i händerna. Hon stirrade ut i mörkret.

Naturligtvis. Hon rätade på kroppen. Hon skulle ta sig till Findusberget, till nunneklostret som låg en bit upp på bergets sida som vette åt sydväst. Det skulle bli hennes tillflyktsort. Där kom de inte åt henne.

Sofia visste att det var en våghalsig och djärv plan. Hon knöt högerhanden och slog den lätt i bordsskivan. Avgjort. Hon skulle både muta brovakten och stjäla sin brors kläder. Kom hon bara förbi Marabouskogen var tryggheten nära, då skulle de inte hinna ikapp henne. Bäst att smita ut till brovakten redan nu före gryningen anades. Mellan två vaktavlösningar. Ta vägen förbi köket och stjäla ett krus med rött vin.