Gårdfarihandlaren

- Mamma! Vi såg gårdfarihandlaren ute på gatan. Han är nog på väg hit till våran gård.


Ebba kom inspringande till mamma i köket. Mamma stod som vanligt vid spisen, iklädd sitt röd- och vitrutiga förkläde över den mörkblå bomullsklänningen. Det bruna håret doldes av en marinblå sjal som omslöt huvudet och avslutades med en stor bullig knut ovanför pannan.

- Den lösdrivaren.

- Men han är rolig, mamma, han brukar spela munspel och dansa samtidigt för oss. Och så har han en massa spännande saker i vagnen som han säljer, sa Ebba och drog i mammas förkläde.

- Jaså, vad kan det vara då? frågade mamma samtidigt som hon flyktigt smekte Ebbas kind med högerhanden.

- Förra gången hade han en massa blänkande bestick. Jag fick kisa för att solen speglade sig i matskedarna så att jag bländades, så det var nog riktigt silver. Och så hade han en levande fågel i en bur. Den var alldeles knallgul och så kvittrade den.

Från fönstret hördes nu munspelstoner, Gubben Noak.

- Hör du mamma, nu har han kommit.

- Gå ner du och lyssna, Ebba, så fortsätter jag diska så länge.

Med ett litet leende spelande på läpparna betraktade mamma dottern när hon rusade iväg.

Ebbas blårutiga klänning vippade baktill när hon sprang.

- Mamma, här kommer jag med gårdfarihandlaren. Han undrar om du har några knivar som ska slipas?

Mamma vände sig om mot köksdörren. Var Ebba redan tillbaka? Han stod  i dörröppningen. De mörkbruna ögonen glittrade, det svarta håret hängde ner under den trådslitna hatten och vita tänder lyste i det solbrända ansiktet.

- God dag, frun.