Det bruna kuvertet

Ett stor brunt tjockt kuvert låg i brevlådan den morgonen. Det var en kall vintermorgon i februari. Solen bländade henne. Den hade precis hunnit komma över horisontlinjen och trädgrenarna var inlindade i vit marängspröd frost. Hon frös. När hon såg posten komma hade hon satt sina nakna fötter direkt i läderkängorna och hängt sin blå morgonrock i grov frotté över det tunna nattlinnet i siden. Uppe i vänstra kanten på kuvertet läste hon

SHK
Statens Haverikommission
Swedish Accident Investigation Authority.

Dämpad förvåning var allt hon kände, fast hon nu äntligen skulle få veta varför. Antagligen orkade inte kroppen reagera längre. Ett helt långt år senare. Jaså nu är det klart, sa hon bara högt för sig själv och gick snabbt tillbaka in i huset med kuvertet under armen. Hon gick in i köket, satte sig vid köksbordet, där en stor blåblommig engelsk frukostkopp väntade på henne, till bredden fylld med rykande hett te med mjölk.

De första sex månaderna efter olyckan hade hennes inre åkt hiss, snabba svindelframkallande resor neråt och uppåt, om vart annat. Hur långt i förväg visste han? Hade han plågats? Haft ångest? Hur fort gick det? Hade han varit vid medvetande när kraschen kom? Hade han försökt nå henne? Tusen obesvarade frågor som malde sönder hennes hjärna.

Nu hade hon accepterat att han var borta, för alltid. Anledningen spelade egentligen ingen roll längre. Hon drack teet i djupa klunkar. Först när koppen var tom reste hon sig upp och hämtade brevkniven i diverselådan högst upp, under köksbänken och sprättade upp kuvertet.

Fel på höjdmätaren. Piloten utan tillräcklig erfarenhet. Borde ha ställt in flygresan på grund av dåligt väder.

Långsamt höjde hon blicken från handlingarna som låg på bordet. En domherre med tjock mage satt på en gren och nickade lätt med huvudet. Länge satt hon och tittade ut genom köksfönstret.