Min enda chans

Kvinnans armbågar vilade på det smala balkongräcket. Nu hade jag chansen. Ljudlöst, iklädd ett par gamla slitna Reebok, närmade jag mig kvinnan. Ingen annan hade bestämt. Det här var mitt eget uppdrag. Det dunkade våldsamt i huvudet, men jag kände ändå ett egendomligt lugn. Andas. Kom ihåg att andas. Jag drog in puffvis med munnen öppen som en fisk. Slickade mig om läpparna. En chans fick jag.

Stod i öppningen till balkongen. Ett steg till. Tog sats och gav henne en kraftig knuff mitt i ryggen. Kroppen gled förvånansvärt lätt över räcket. Hennes högeröga glimtade till. Jag såg fasa. Det var sex våningar ner till marken. En dov smäll. Sen tyst. Jag gick aldrig fram för att kolla.

Istället gick jag tillbaka in i lägenheten, tog på mig min beiga kappa, knäppte långsamt ända upp i halsen. Slängde en blick i hallspegeln. Blek men samlad. Öppnade ytterdörren försiktigt, kollade snabbt trappuppgången. Tomt. Jag stängde dörren, gick nerför trapporna, vek av in på promenadstråket som ledde till busshållplatsen. Hem. Nu ska jag hem.