Min novell

Min novell
Novell utgiven på HOI förlag

tisdag 21 februari 2012

Uteserveringen

Hettan dallrade i luften. Hon kom sakta, tungt gående utmed träbryggan som löpte längs havet. Kvinnan hade stålgrått hår klippt i page som svängde en aning varje gång hon lyfte fötterna. De vita långbyxorna i bomull var lite för korta och på överkroppen hade hon en röd urtvättad v-ringad top. Mörka bulliga fläckar på tröjan avslöjade att hon svettades.

Med ett plötsligt jämfota hopp studsade hon vigt av bryggan och gick sen fram till det stora huset i rött tegel. Över hela den fönsterlösa övervåningen hade någon målat med stora vita klumpiga bokstäver:

Älvstrandens Hus – Kultur Konst Kök – Välkommen
Kvinnan rundade husets västra gavel och försvann utom synhåll. Några minuter senare dök hon upp på caféets stora uteservering, bärandes på en bricka. Det fanns inget ledigt bord. Alla ville sitta ute i sommarvärmen och njuta av anblicken av solen när den så småningom försvann under horisonten, långt därute i havet. Hon svängde runt på stället flera varv och ögonen svepte över terrassen.
-          Här kan du sitta, sa en man, vi är bara två vid ett bord för fyra.
Kvinnan vände sig mot mannen som satt tillsammans med en yngre flicka med ljusa flätor.
-          Ingen särbehandling för min skull. Ni behöver nog vara i fred och prata. Jag kan sätta mig på kanten där, svarade hon och pekade med hela brickan mot terrassens ena kortsida där räcket var prytt med ett konstverk.
Den vara gjord i brunrostad metall och påminde om en basketkorg, i dubbel uppsättning och i nätet satt blå och röda plastband som flaxade lätt i havsbrisen.
-          Nej, men det går väl inte att sitta där.

-          Nej det kan du ha rätt i, sa kvinnan och slog sig ner, det kan bli svårt att hålla balansen på räcket.
Mannen och flickan betraktade kvinnan med uppspärrade ögon, som om de med vidöppna ögon lättare skulle kunna avgöra om hon skojade med dem. Flickan kunde inte låta bli; ett tyst fnitter lämnade hennes smala rosa läppar.
-          Fortsätt ni, fortsatte kvinnan och tog ett stort bett på vaniljbullen, fortsätt med vad ni höll på med.






5 kommentarer:

  1. Gillar dina visuella beskrivningar, som vanligt:)

    SvaraRadera
  2. Tack själv:) Inte jag heller...

    SvaraRadera
  3. Jaa du skriver jämt så att leendet dyker upp i mungipan.

    SvaraRadera
  4. Så underfundigt skrivet! Man är där, och man ler. Härligt!

    SvaraRadera
  5. Tack för trevligt bloggbesök! Blev nyfiken på om du också har en deadline för ditt projekt?

    SvaraRadera