Med ett plötsligt jämfota hopp studsade hon vigt av bryggan och gick sen fram till det stora huset i rött tegel. Över hela den fönsterlösa övervåningen hade någon målat med stora vita klumpiga bokstäver:
Älvstrandens Hus – Kultur Konst Kök – Välkommen
Kvinnan
rundade husets västra gavel och försvann utom synhåll. Några minuter senare dök hon
upp på caféets stora uteservering, bärandes på en bricka. Det fanns inget ledigt
bord. Alla ville sitta ute i sommarvärmen och njuta av anblicken av solen när
den så småningom försvann under horisonten, långt därute i havet. Hon svängde
runt på stället flera varv och ögonen svepte över terrassen.
-
Här
kan du sitta, sa en man, vi är bara två vid ett bord för fyra.
Kvinnan
vände sig mot mannen som satt tillsammans med en yngre flicka med ljusa flätor.
-
Ingen
särbehandling för min skull. Ni behöver nog vara i fred och prata. Jag kan
sätta mig på kanten där, svarade hon och pekade med hela brickan mot terrassens
ena kortsida där räcket var prytt med ett konstverk.
Den vara
gjord i brunrostad metall och påminde om en basketkorg, i dubbel uppsättning
och i nätet satt blå och röda plastband som flaxade lätt i havsbrisen.
-
Nej,
men det går väl inte att sitta där.
-
Nej
det kan du ha rätt i, sa kvinnan och slog sig ner, det kan bli svårt att hålla
balansen på räcket.
Mannen och
flickan betraktade kvinnan med uppspärrade ögon, som om de med vidöppna ögon lättare
skulle kunna avgöra om hon skojade med dem. Flickan kunde inte låta bli; ett
tyst fnitter lämnade hennes smala rosa läppar.
-
Fortsätt
ni, fortsatte kvinnan och tog ett stort bett på vaniljbullen, fortsätt med vad
ni höll på med.
Gillar dina visuella beskrivningar, som vanligt:)
SvaraRaderaTack själv:) Inte jag heller...
SvaraRaderaJaa du skriver jämt så att leendet dyker upp i mungipan.
SvaraRaderaSå underfundigt skrivet! Man är där, och man ler. Härligt!
SvaraRaderaTack för trevligt bloggbesök! Blev nyfiken på om du också har en deadline för ditt projekt?
SvaraRadera