Min novell

Min novell
Novell utgiven på HOI förlag

tisdag 31 januari 2017

Margaret


Margaret placerade sina fingrar löst i min handflata. Det kittlade, på en aning obehagligt sätt. Eftersom jag hade lärt mig av pappa att rejäla människor hälsar med ett fast handslag, tryckte jag till ordentligt och hann se en minimal ryckning i kvinnans ena öga. En känsla av lättnad drog genom mitt bröst när hon vred sig ur mitt grepp. Margaret tog ett steg åt sidan och svepte med armen som en inbjudande gest.
"Men stå inte där. Kom in nu."
Jag hängde ryggsäcken på ena axeln, ett tag i resväskans handtag och sen klev jag in. Hallen var minimal med en smal trätrapp placerad mitt i rummet. Den ledde upp till andra våningen.
"Ursäkta", sa hon och trängde sig förbi mig. "Ditt rum är däruppe", fortsatte Margaret och började gå upp för trappen, med mig i släptåg.
Jag försökte undvika att flåsa av ansträngningen av att släpa de tunga väskorna, kände svett fukta nacken och under armarna. Väl uppe öppnade hon en dörr som låg mitt emot trappen. Hon gick in och jag ställde mig på tröskeln. Även det här rummet var litet. En smal säng, ett sängbord, en tanig fristående garderob och en pinnstol utgjorde inredningen. Ett rosa överkast med vita spetsar och några kuddar i samma tyg.
"Jag förstår om du är trött. Du borde sova nu. Så ses vi imorgon bitti."
"Visst", sa jag.
När hon stängt dörren bakom sig damp jag ner på sängen. Helt färdig. Det var jobbigare än jag kunnat ana att resa. Jag sträckte på nacken och lät kroppen falla ner på bädden. Jag blundade. Borde ta bort överkastet innan jag lägger mig ordentligt. Mer hann jag inte reflektera över den saken, innan tankarna suddades ut helt. Jag gled hastigt bort, rakt in i en drömvärld.

måndag 30 januari 2017

En plan


Ett inlägg idag från en provocerad Ethel.


Visst hade jag en aning även tidigare, men när jag i morse slog upp morgontidningen och fick syn på ett foto på en äldre man i USA som demonstrerade mot fri aborträtt. På hans skylt stod det
Let God Plan Parenthood
Jag skulle så gärna vilja fråga honom. Hur tänkte du här? Menar du alltså, som ett exempel bland andra,  att alla våldtagna kvinnor som lever över hela världen? Våldtäkter som resulterar i barn. Menar du alltså att det är gud som helt enkelt planerar föräldraskap?

onsdag 25 januari 2017

Märkligt


Uppsala i september 1970:
Jag promenerade runt i centrum några varv. Tittade i skyltfönstren. Jag bligade på alla jättesmala skyltdockor med enormt långa ben, iklädda kortkorta kjolar och tunna linnen som avslöjade små toppar till bröst. Så fick jag syn på att jag hade hamnat  utanför en servering. Jag var hungrig. Något billigt hade jag råd med. Om jag hade pengar. I ena ytterfickan på jackan hittade jag två skrynkliga femkronorssedlar. Jag tittade, så diskret jag kunde, in genom de stora panoramafönstren som sträckte sig från golv till tak. De få kunderna därinne var alla män som satt ensamma med en kopp kaffe och stirrade ner i sina dagstidningar. Tidningarna var uppslagna och dolde större delen av borden. Jag kunde ändå se att bordsskivan var täckt med en perstorpsskiva i ett tunt grått rutmönster. Jag tittade upp mot skylten. Läste. Ringbaren. Den kedjan kände jag till. Samma fanns i min hemstad. Jag klev in. Det kändes märkligt när fem ansikten vändes mot mig. Fem män. Under några sekunder studerade de mig ingående. Sen, exakt samtidigt, vändes deras huvuden neråt igen. Så ointressant. Tänkte jag att de tänkte. När jag kommit längre in i lokalen insåg jag att jag hade sett fel. En yngre tjej satt vid ett bord allra längst in i lokalen, med ryggen mot väggen. Hennes huvud var böjt över en anteckningsbok som hon med intensiva rörelser skrev i. Det var som om hon använde hela kroppen när hon präntade dit bokstäverna. Två minuter senare hade jag fått svart kaffe i en liten porslinskopp och en ostsmörgås placerad på en brunspräcklig bricka. Där stod jag nu tveksam om, trots alla lediga bord, var jag skulle sätta mig.
"Vill du sitta här?"
Det var hon. Jag kryssade mellan borden, fram till henne med brickan i brösthöjd.
"Sätt dig här. Om du vill."
"Visst. Tack. Stör jag inte då?"
Hon log.
"Jag behöver en paus känner jag", sa hon och la ifrån sig pennan.
Hon masserade fingrarna.
"Kramp."

tisdag 24 januari 2017

Stranden

Ett avsnitt ur mitt manus:

Bild från https://sandymacko.wordpress.com/





Jag klev ut genom ytterdörren och tog trappan ner på gatan i två långa hopp. Efter någon minut insåg jag att jag var på väg ner mot stranden. Det var kyligt i vinden. April var en opålitlig månad. Ena dagen sken solen och det var ljummet i luften, nästa dag ven isiga vindar runt ansiktet och solen visade sig inte alls. Jag ångrade att jag inte tagit på mig mössa. Fast samtidigt var det skönt. Blåsten sköt rakt igenom huvudet och rensade hjärnan. Jag vek av åt höger och började följa strandkanten. Det bästa med motvinden var tanken på att jag skulle få medvind när jag gick tillbaka. Om inte vinden hade vänt till dess, tänkte jag och log för mig själv.
Efter en stund blev jag trött i lårmusklerna. Det var bra träning att pulsa fram i fin sand. Bra för min dåliga kondis. Jag satte mig ner och pustade ut i en fördjupning som bildats med uppskjutande vass här och där. Där var det lä och vinden fick inte tag i mitt hår. Halvliggande lutade jag ryggen mot sanden och stirrade rakt upp i den gråmulna himlen. Känslan var fridfull. Här kunde ingen störa mig. Världen var någon annanstans. Jag blundade.
Jag tror att det var ett ljud som fick mig att reagera. Jag är inte säker men något fick mig att titta upp. En mörk kontur av ett huvud ovanför mig. Under ett kort ögonblick fick jag för mig att det var ett spöke. Så såg jag ansiktet. Det var Kevin. Hur hade han hittat mig?

måndag 23 januari 2017

Färre skor


Det stod färre skor i entrén än jag hade förberett mig på. Alla var ombedda att vara barfota eller i alla fall i strumplästen. Det struntade vissa uppenbarligen i.
"Ni som har skor kvar på, bered er på att det blir svårare än utan. Men, förstås är det valfritt."
Jag la märke till två kvinnor och en äldre man i korta blå shorts. Alla tre stod i främsta raden, endast några meter från mig. De gjorde antydande gester som jag tolkade som att de var på väg att böja sig ner och knyta upp sina skosnören. Jag tänkte att jag såg mer av hans  lår och till och med längre upp än jag önskade. Hade han inga kalsonger på sig? Antagligen var de inköpta när han var bra mycket yngre och smalare. De enda shortsen han hade i byrålådan, säkert. Jag stod kvar och inväntade deras nästa steg, att dra av sig skorna. Så ångrade de sig tydligen . Alla tre rätade samtidigt på ryggarna och stod sen stilla och stirrade på mig. Med skorna fortfarande på.
Det var bara för mig att börja.

fredag 20 januari 2017

Doften


Doften var inte obehaglig. Tvärtom, den var underbar. Den gav mig ändå rysningar som spred sig ner över ryggen. Det var minnet av dig som med ens var lika uppenbart, klart som en daggig sommarmorgon. Minnesbilden av dig som jag spenderat många år med att aktivt försöka glömma. Det sägs att lukter ger oss den starkaste förnimmelsen av en specifik händelse eller person. Vi kanske inte är medvetna om det. Ända tills det ögonblick då det händer. Det blir en chock,  som en hård dunk i ryggen, när den når näsborrarna.
Doften av liljekonvalj. Din favoritblomma

torsdag 19 januari 2017

Mannen mitt emot


Uppgiften var att ta en bok. Välja en slumpmässig mening i mitten av boken. Skriva en text baserad på meningen. Jag valde Störst av allt av Malin Persson Giolito Sid 183:
Amandas ögonlock började se tunga ut, hon letade efter en mer bekväm ställning

 

Gruppterapi. I ett svagt ögonblick hade Amanda anmält sig. Tillvaron hade blivit ohållbar, hon fastnade i svart grubbleri. Ständigt. Dag som natt. Hela dagarna i panik, kroppen i uppror. Till slut var hjärnan fullständigt tom. Hon missade möten, glömde överenskomna dead lines i jobbet och kylskåpet ekade av övergivenhet. Igår ramlade hon raklång i gatan och hennes glasögon flög flera meter. I ögonvrån såg hon en man som tog upp dem och sprang fram till henne.
"Hur gick det? Gjorde du dig illa? Här är dina glasögon."
Hon sa inte ens tack. Så såg hon annonsen i GP och utan att fundera anmälde hon sig. De satt i en ring på golvet. Alla hade tagit av sig skorna och satt i strumplästen i skräddarställning. Var och en fick berätta varför de kommit. Efter en stund orkade hon inte lyssna på de andra deltagarna. Amandas ögonlock började kännas tunga, hon letade efter en mer bekväm ställning. Benen var stela som träribbor av ek.
"Du verkar ointresserad", sa mannen mitt emot henne. "Vad gör du här egentligen? Du verkar ju bara vara ett enda fett ego."
En stöt i magen. Utan att tänka reste hon sig upp. Tog tag i sina läderstövlar. Hon kände de skarpa blickarna, klev på någons fot när hon flåsande tog sig bort till dörren.
"Fly du bara. Precis din stil", hörde hon honom ropa innan hon slängde igen dörren bakom sig.

tisdag 17 januari 2017

Jag


En stor gäsp. Jag suckade djupt och tittade på klockan. Snart lunchdags och jag låg fortfarande kvar i sängen. Det gick bara inte att höja huvudet ur kuddens mjuka dun. Om möjligt än mer otänkbart att lyfta överkroppen och resa mig upp. Istället vände jag på kroppen och la mig på andra sidan, placerade handflatan under kinden och sen slöt jag ögonen. Igen.
Upplevelsen var tudelad. En del av mig njöt, den andra delen skavde smärtsamt mot min hud. Dåligt samvete. Igår kväll la jag mig klockan nio. Jag hade alltså sovit i fjorton timmar. Inte sovit konstant förstås. Jag hade vaknat med ojämna mellanrum. Sen slumrat eller somnat om. Du får ta dig i kragen, hörde jag mamma säga. Men det var omöjligt.

måndag 16 januari 2017

Du


Vet du hur svag jag är för dig? Jag ser så många likheter med mig själv i dig. Din rädsla för människor du inte känner, det första mötet. Ditt dåliga självförtroende och förmåga att ta fel beslut i livet. Att du har så svårt att tycka om dig själv. Men också din starka känsla för rättvisa, eller snarare avsky mot orättvisor, din rebelliska sida som står upp mot förtryckare och ditt sätt att stå för dina åsikter. Din envishet, ditt trots. Du ger dig inte även om du är ensam om dina tankar. Jag hoppas att du förstår att jag alltid kommer att stå vid din sida.

torsdag 12 januari 2017

Berit


Berit kunde inte ge sig. Inte erkänna ens när hon visste själv att hon hade fel. Som den gången när hon diskuterade med en kille som härstammade från Colombia. Ett gäng vänner på krogen och hon. De åt pizza och drack rödvin. Mannen hade satt sig ner hos dem fast de inte kände honom. Efteråt kunde hon inte erinra sig om han blev inbjuden i gruppen eller om han bara satte sig ner vid deras bord ändå. Bara så där. Berit var salongsberusad. Det kanske mildrade dumheten en smula. I samma stund som hon hasplade ur sig orden tänkte hon att det var urbota dumt. Helt galet. Men inte en chans att hon tog tillbaka. Livet för Berit funkade inte så. I en bestämd ton sa hon att Colombia  blev självständigt på 1900-talet. Till en person som var colombian och som envist, utan att ge vika, vidhöll att det skett redan på 1800-talet. Långt om länge tystnade han, drog ut stolen han satt på en bit från bordet, reste sig och gick utan ett ord till avsked.

onsdag 11 januari 2017

Ilsken


Han påminde henne om en dåligt uppfostrad Staffordshire Bullterrier. Som skällde och attackerade utan anledning. Hon såg spott i mungiporna när han kastade ur sig sina anklagelser. Det var det äckligaste hon visste. Eller ännu vidrigare var det när saliven stelnat och satt kvar som en vit rest. Hon tänkte inte svara. Aldrig. Hon vände på klacken och gick. För alltid.

tisdag 10 januari 2017

Trots allt


Med ens stod det fullständigt klart för Karin. Hon såg i gnistrande klara bilder hur olika hon och Carola var. Varandras motsatser faktiskt. Hon själv en festprissa som inte tog studierna på allvar ett endaste dugg, utan bara var intresserad av att gå ut på kvällarna och träffa killar. Tvärtemot Carola som aldrig någonsin var ute, som enbart satt på rummet och studerade. Om hon inte var hemma hos någon studiekamrat och jobbade med olika grupparbeten. Iklädd underknäetlång veckad rutig yllekjol och kofta, medan Karin var klädd i slitna utsvängda blåjeans och urringat linne. Så tidigt som när hon första gången hälsade på Carola, hade hon på ett diffust sätt uppfattat den diametrala kontrasten. De skakade hand och såg varandra i ögonen. Redan då visste hon, egentligen. Trots alla uppenbara tecken flyttade hon in. Hjärncellernas kullager glappade och inte förrän nu, flera år senare, gick de i lås på riktigt. Antingen hon eller Carola måste flytta. Snarast, innan de dödade varandra. Symboliskt givetvis.

måndag 9 januari 2017

Vänta på mig!


Redan strax efter startskottet hörde jag rösten bakom mig. Första gången.
"Vänta på mig!"
Jag hade inte hunnit springa mer än några hundra meter på Götamilen. Det vet jag eftersom jag kommer ihåg att jag i samma ögonblick fick syn på Biggan. Hon stod med ett plakat höjt över huvudet, med mitt namn på. "Heja Karin! Mindre än en mil kvar!" stod det. Hon hade ringt samma morgon och deklarerat exakt på vilken plats hon skulle stå alldeles efter starten. För att sen förflytta sig de få meterna bort till målet som var uppsatt på ängen intill. Men Biggan sa aldrig vad hon hade tänkt skriva. Hon tyckte nog att hon var rolig, hann jag tänka innan jag vred på huvudet och tittade bakåt.
"Vänta på mig."
Tonen var en aning gnällig. Som om jag gjort något fel. Jag hade aldrig lovat att vi skulle springa sida vid sida, Malin och jag. Men jag saktade in och betraktade hur Malin närmade sig. Sen satte jag fart igen.
"Vänta på mig!"

onsdag 4 januari 2017

Kuppe

En liten tanka hinner jag med idag:

Bert låg i sängen
Klara satt i sitt kök och
läste tidningen

Hoppas det dröjer sa hon
Skönt med en egen kuppe
 

tisdag 3 januari 2017

I baren


"Är du ensam?" frågade han med ögonen på drinken han höll på att göra klar.
"Mm."
Jag tyckte inte om att erkänna det, men ville inte heller ljuga. Att vara ute ensam var inget jag basunerade ut. Jag skämdes. Tyckte att det skrek om mig att jag inte hade några vänner och även för övrigt var fullständigt misslyckad.
"Jag slutar klockan tolv", sa han medan han drog med trasan över bardisken och kastade en blick på henne.
 "Aha."
Jag kollade klockan. Den var halv elva.
"Om du har lust kan vi ses här."
"Jag får se", sa jag samtidigt som jag tog tag i drinken.
Jag höjde glaset mot honom, gled jag ner från stolen och började gå mot den breda dörröppningen in till danssalen. Jag hörde musiken. Det var My sweet lord med George Harrison. Sekunden innan jag klev över tröskeln vred jag på huvudet och tittade tillbaka. Han var i full färd med att hälla öl i en stor sejdel och såg inte mig. Jag stod en stund, lutade mig mot ena långväggen och läppjade på drinken. Min blick vandrade fram och tillbaka över dansgolvet, vilade då och då några sekunder på dem som dansade. De var diffusa, som en enda främmande kropp som rörde sig fram och tillbaka. Jag undrade om någon la märke till mig. Om det syntes tydligt, strålade ut som från en sol, hur övergiven jag var. Att alla därför undvek mig. När dansen var slut och paren skingrades blev känslan en aning lättare. Tjejer och killar omgav mig i grupper och ingen såg mig lika tydligt längre. Drinken måste ha varit ovanligt stark. De tunga tankarna försvagades. Jag struntade väl i att jag bara fick betrakta hur andra virvlade runt. Att jag inte fick vara med. Jag hade ju en träff senare, om jag ville. Klockan var kvart  i tolv. Snart slutade han. Han väntade på mig när jag kom.
"Ska vi ta en bil?"
"Mm."
Han klev ut i gatan och visslade på en taxi som precis i det ögonblicket närmade sig. Vi klämde in oss i baksätet på Volvon. Jag såg mest konturerna av hans huvud och överkropp. Hans ansikte låg i skugga, men jag kände att han tittade på mig. Det slog mig att jag inte frågat vad han hette.

 

 

måndag 2 januari 2017

Fru Kumander


Jag såg henne redan när jag satte foten på första trappsteget. Hon stod nedanför trappen och kikade uppåt. Hennes fina leende med rött läppstift och lagda mörkbruna lockar såg alldeles perfekta ut. Jag skärpte till mig, rätade på ryggen och la på ett leende. Mina uppspärrade trötta och nymejkade blå ögon med tjockt med pastellblå ögonskugga mötte hennes klara bruna och jag tog emot de framsträckta rosorna. Jag tackade henne och hoppades samtidigt att hon skulle gå nu.

"Får jag bjuda på en kopp kaffe", hörde jag mamma säga.

"Tackar som frågar. Gärna. Så får jag tillfälle att höra lite mer om Karins examen och framtid innan jag går."

Medan fru Kumander knaprade på en av mammas vaniljdrömmar och smuttade på en kopp kaffe berättade jag om sista veckan i skolan och mina vaga planer inför framtiden. Ett en aning undrande uttryck svepte över hennes ögon och mun när jag sa att jag till att börja med inte tänkte studera vidare på universitet, utan ville ta ett sabbatsår. Det gick inte att undvika. Med ens hörde jag själv hur slött det lät. Som om jag var helt utan ambitioner. Inte bara lät, insåg jag. Det var den enkla sanningen.