Margaret

Margaret placerade sina fingrar löst i min handflata. Det kittlade, på en aning obehagligt sätt. Eftersom jag hade lärt mig av pappa att rejäla människor hälsar med ett fast handslag, tryckte jag till ordentligt och hann se en minimal ryckning i kvinnans ena öga. En känsla av lättnad drog genom mitt bröst när hon vred sig ur mitt grepp. Margaret tog ett steg åt sidan och svepte med armen som en inbjudande gest.

"Men stå inte där. Kom in nu."

Jag hängde ryggsäcken på ena axeln, ett tag i resväskans handtag och sen klev jag in. Hallen var minimal med en smal trätrapp placerad mitt i rummet. Den ledde upp till andra våningen.

"Ursäkta", sa hon och trängde sig förbi mig. "Ditt rum är däruppe", fortsatte Margaret och började gå upp för trappen, med mig i släptåg.

Jag försökte undvika att flåsa av ansträngningen av att släpa de tunga väskorna, kände svett fukta nacken och under armarna. Väl uppe öppnade hon en dörr som låg mitt emot trappen. Hon gick in och jag ställde mig på tröskeln. Även det här rummet var litet. En smal säng, ett sängbord, en tanig fristående garderob och en pinnstol utgjorde inredningen. Ett rosa överkast med vita spetsar och några kuddar i samma tyg.

"Jag förstår om du är trött. Du borde sova nu. Så ses vi imorgon bitti."

"Visst", sa jag.

När hon stängt dörren bakom sig damp jag ner på sängen. Helt färdig. Det var jobbigare än jag kunnat ana att resa. Jag sträckte på nacken och lät kroppen falla ner på bädden. Jag blundade. Borde ta bort överkastet innan jag lägger mig ordentligt. Mer hann jag inte reflektera över den saken, innan tankarna suddades ut helt. Jag gled hastigt bort, rakt in i en drömvärld.