Fru Kumander

Jag såg henne redan när jag satte foten på första trappsteget. Hon stod nedanför trappen och kikade uppåt. Hennes fina leende med rött läppstift och lagda mörkbruna lockar såg alldeles perfekta ut. Jag skärpte till mig, rätade på ryggen och la på ett leende. Mina uppspärrade trötta och nymejkade blå ögon med tjockt med pastellblå ögonskugga mötte hennes klara bruna och jag tog emot de framsträckta rosorna. Jag tackade henne och hoppades samtidigt att hon skulle gå nu.

"Får jag bjuda på en kopp kaffe", hörde jag mamma säga.

"Tackar som frågar. Gärna. Så får jag tillfälle att höra lite mer om Karins examen och framtid innan jag går."

Medan fru Kumander knaprade på en av mammas vaniljdrömmar och smuttade på en kopp kaffe berättade jag om sista veckan i skolan och mina vaga planer inför framtiden. Ett en aning undrande uttryck svepte över hennes ögon och mun när jag sa att jag till att börja med inte tänkte studera vidare på universitet, utan ville ta ett sabbatsår. Det gick inte att undvika. Med ens hörde jag själv hur slött det lät. Som om jag var helt utan ambitioner. Inte bara lät, insåg jag. Det var den enkla sanningen.