Trots allt

Med ens stod det fullständigt klart för Karin. Hon såg i gnistrande klara bilder hur olika hon och Carola var. Varandras motsatser faktiskt. Hon själv en festprissa som inte tog studierna på allvar ett endaste dugg, utan bara var intresserad av att gå ut på kvällarna och träffa killar. Tvärtemot Carola som aldrig någonsin var ute, som enbart satt på rummet och studerade. Om hon inte var hemma hos någon studiekamrat och jobbade med olika grupparbeten. Iklädd underknäetlång veckad rutig yllekjol och kofta, medan Karin var klädd i slitna utsvängda blåjeans och urringat linne. Så tidigt som när hon första gången hälsade på Carola, hade hon på ett diffust sätt uppfattat den diametrala kontrasten. De skakade hand och såg varandra i ögonen. Redan då visste hon, egentligen. Trots alla uppenbara tecken flyttade hon in. Hjärncellernas kullager glappade och inte förrän nu, flera år senare, gick de i lås på riktigt. Antingen hon eller Carola måste flytta. Snarast, innan de dödade varandra. Symboliskt givetvis.