Vänta på mig!

Redan strax efter startskottet hörde jag rösten bakom mig. Första gången.

"Vänta på mig!"

Jag hade inte hunnit springa mer än några hundra meter på Götamilen. Det vet jag eftersom jag kommer ihåg att jag i samma ögonblick fick syn på Biggan. Hon stod med ett plakat höjt över huvudet, med mitt namn på. "Heja Karin! Mindre än en mil kvar!" stod det. Hon hade ringt samma morgon och deklarerat exakt på vilken plats hon skulle stå alldeles efter starten. För att sen förflytta sig de få meterna bort till målet som var uppsatt på ängen intill. Men Biggan sa aldrig vad hon hade tänkt skriva. Hon tyckte nog att hon var rolig, hann jag tänka innan jag vred på huvudet och tittade bakåt.

"Vänta på mig."

Tonen var en aning gnällig. Som om jag gjort något fel. Jag hade aldrig lovat att vi skulle springa sida vid sida, Malin och jag. Men jag saktade in och betraktade hur Malin närmade sig. Sen satte jag fart igen.

"Vänta på mig!"