Stranden

Ett avsnitt ur mitt manus:

Bild från https://sandymacko.wordpress.com/

Jag klev ut genom ytterdörren och tog trappan ner på gatan i två långa hopp. Efter någon minut insåg jag att jag var på väg ner mot stranden. Det var kyligt i vinden. April var en opålitlig månad. Ena dagen sken solen och det var ljummet i luften, nästa dag ven isiga vindar runt ansiktet och solen visade sig inte alls. Jag ångrade att jag inte tagit på mig mössa. Fast samtidigt var det skönt. Blåsten sköt rakt igenom huvudet och rensade hjärnan. Jag vek av åt höger och började följa strandkanten. Det bästa med motvinden var tanken på att jag skulle få medvind när jag gick tillbaka. Om inte vinden hade vänt till dess, tänkte jag och log för mig själv.

Efter en stund blev jag trött i lårmusklerna. Det var bra träning att pulsa fram i fin sand. Bra för min dåliga kondis. Jag satte mig ner och pustade ut i en fördjupning som bildats med uppskjutande vass här och där. Där var det lä och vinden fick inte tag i mitt hår. Halvliggande lutade jag ryggen mot sanden och stirrade rakt upp i den gråmulna himlen. Känslan var fridfull. Här kunde ingen störa mig. Världen var någon annanstans. Jag blundade.

Jag tror att det var ett ljud som fick mig att reagera. Jag är inte säker men något fick mig att titta upp. En mörk kontur av ett huvud ovanför mig. Under ett kort ögonblick fick jag för mig att det var ett spöke. Så såg jag ansiktet. Det var Kevin. Hur hade han hittat mig?