Mannen

Det var i Manila, för många år sen, som Karin mötte honom första gången. På den tiden hade mannen ett arbete. På det stora hotellet de bodde på stod han varje morgon i ingången till matsalen och välkomnade dem in i frukostrummet. Varenda dag bockade han sig djupt, log och sa samma sak:

"God morgon. Jag hoppas att er morgon så långt har varit lika bra som min. Välkomna att ta för er av vad vi har att erbjuda."

Efter mindre än en vecka mumlade hon orden för sig själv, halvsekunden innan mannen yttrade samma ord.  Det var något med honom som vädjade till henne. Hon tyckte om honom och hans fina leende. Trots att han inte kan ha varit mer än högst trettiofem år, i hennes egen ålder, hade han redan påsar under ögonen och rynkor i pannan. Karin fick ett intryck av  att han ständigt var utmattad. Troligtvis hade han flera jobb. Hon funderade ofta på om hon skulle närma sig mannen för att fråga honom om hans liv. Men misstanken att han skulle bli kränkt av frågan, gjorde att Karin avhöll sig. Hon vågade inte. Säkert skulle han tycka att hon inte hade med det att göra. Det hade hon strängt taget inte heller.

Tjugo år senare åkte hon till Manila igen. Samma hotell. Det var utanför på gatan hon en morgon la märke till en man. Det var något bekant över honom. Han hade satt sig rakt ner på trottoaren med en pappersmugg framför sig. Deras ögon möttes.  

 

Bilden från:

http://combiboilersleeds.com/keywords/human-1.html