Plåstret

Hon låg på sin smala säng med de rosa sidenkuddarna hopknycklade under huvudet. När hon lyfte på kroppen, för att vända sig från ryggläge till sidoläge, gav sängen ifrån sig ett knarrande ljud som skavde i hennes öron. Hon tänkte sig att ljudet fortplantade sig ända ut i korridoren. För ett ögonblick blev hon rädd att han hade hört och skulle ta det som en bra anledning för att knacka på hennes dörr och be att få komma in. Sakta och med återhållen andning provade hon att röra en aning på sig. Centimeter för centimeter, med minimala rörelser, la hon sig tillrätta. Hon satte handflatan under kinden. Allt var tyst. Kevin hade nog inte hört. Hon var egentligen inte sömnig men behövde vila ändå. Tankarna drog iväg. Funderingar på arbetet. Eftersom hon bodde på arbetet var hon aldrig riktigt ledig. Så upplevde hon det. När som helst kunde Margaret knacka på och be henne om assistans och hon hade inte förmåga att neka. Hur länge skulle hon orka? Inte ens ett helt år hade gått sen hon kom till Margarets B&B. Pigg och alert och redo för att göra en insats som Margarets medarbetare. Nu var hon redan förbrukad. Som en slocknad himlakropp. Mörk och osynlig för omgivningen. Ingen märkte henne längre. Ingen brydde sig om. Bara plåstret Kevin.