Mormor

Jag kommer ihåg när mormor hamnade på långvården. När morfar inte sovit en hel natt på flera år fick han ge upp. Han var helt slut. Även om han var sju år yngre än mormor var han också gammal och orkade inte som förr. Ibland när hon tillfälligt vaknade ur sin bubbla och förstod hur förskräckligt ansträngande det var för morfar, sa hon att hon skulle ta livet av sig. De var bägge ur den generationen som inte ville vara till besvär, utan göra rätt för sig. Hela livet jobbade de hårt. Morfar var diversearbetare på disponentens ägor och ibland var han rallare. En gång när morfar och jag åkte tåg från Stockholm till Västerås berättade han att han varit med och byggt det spåret. Jag kände en djup stolthet. Det som fanns precis under oss och som gjorde att vi kunde färdas snabbt och säkert sittande i en bekväm kupé, hade han varit med och färdigställt. Mormor hade fullt upp i hemmet med fem barn och det stora grönsakslandet. Det var outhärdligt för bägge, situationen de hamnat i nu.  

En dag, någon månad efter mormor flyttat, kom jag dit för att hälsa på. Jag drog upp den breda och tunga dörren till avdelningen och frågade en sjuksköterska om det var i sin ordning att jag hälsade på Ester Svensson. Hon gav mig en snabb blick och röda fläckar bredde ut sig på hennes kinder. Hon vinkade med pekfingret och gick åt sidan.

"Jag vill inte att du ska bli chockad, så jag säger det här nu, innan du går in. Det  har råkat hända en liten olycka."

"Vad är det som har hänt?"

Sjuksköterskan stirrade på mig med runda ögon och om möjligt blev fläckarna i ansiktet ännu rödare.

"Det är så att ... din mormor kanske ser en aning konstig ut."

"Varför?"

"Hon har inga tänder i överkäken."

"Vad? Varför det?"

"Hon tappade lösgommen i toaletten och råkade sen spola innan vi hann förhindra det. Tänderna försvann."