Påtryckning

"En sak som jag har funderat mycket på", sa Karin.

Hon tog upp skeden och rörde om i den uppvispade fluffiga mjölken. Hennes ögon följde skedens rörelser och hur mjölken färgades till spräckliga vågor i ljusbrunt och vitt.

"Vad då?" sa jag.

"Varför optimister anses så mycket bättre än pessimister. Din jäkla pessimist har folk sagt till mig otaliga gånger. Jag kallar det realist."

"Jag antar att det är för att pessimister så gärna drar ner optimister i sina mörka hål av gnäll."

"Det är just ett sådant uttalande som gör mig så fruktansvärt sned. Det blir en ojämn kamp, en orättvis påtryckning att tycka att det är jag som borde ändra mig, att det är finare att vara optimist."

Karin tog upp den långskaftade skeden ur muggen, slog den med en smäll i bordsskivan. Jag betraktade hur lite kaffe stänkte upp på hennes hand och efterlämnade beiga fläckar.  Hon satte handen till munnen och slickade i sig fuktfläckarna.

"Men om alla gick omkring och klagade. Hur kul vore det?" sa jag.

"Du har inte fattat någonting!"

"OK. Förklara för mig, då." sa jag lite grann mellan tänderna.

Jag började bli irriterad.

"Om inte pessimister hade funnits i historien då hade vi stannat i utvecklingen. Slagit oss ner och varit nöjda med tingens ordning."

"Hade det varit så fel då?" sa jag och reste mig upp. "Jag ska bara hämta påfyllning. Sen kan vi väl byta samtalsämne? Eller?"