Köket

"Det här var ett kök i extrem kaos", sa jag.

I nästa ögonblick ångrade jag mina ord. Eller kanske inte. Fast jag fattade inte var jag fick yttrandet ifrån. Det var ingen vana jag hade att yttra mig på det sättet. Efter en uppväxt med en auktoritär pappa som inte tålde några som helst motsägelser, hade jag så länge jag kunde minnas tryckt ner alla sådana ansatser. Jag undrade för mig själv om jag kommit in i en ny fas i livet. Att jag hade gått in i en period där jag kastat av mig pappas tyngd och nu vandrat in i spydigheternas land. Jag betraktade kvinnan som stod mitt i sitt kök med armarna i kors.

"Det fixar sig. Jag är inte orolig. Jag är en huslig person som gillar att greja i köket och faktum är att det kan vara praktiskt att ha alla attiraljer nära där man står och arbetar", sa jag.

Hon drog med ena handen över sitt blankborstade svarta hår klippt i kort page, satte huvudet på sned och log med halvöppen mun. Jag kunde se hennes övre tandrad. Samtidigt tyckte jag att jag uppfattade ett svagt ljud. Det lät som om hon fnös. Men jag var inte säker att jag hörde rätt.

"Så bra. Då är vi överens. Jag vill förstås att du ska trivas hos oss."

"Absolut. Det kommer jag absolut att göra."