padda

Ella hade ljugit om cancern. Det hade aldrig existerat någon diagnos. Han kontaktade inte hennes läkare. Varför skulle han? Så en dag, när de som vanligt var spydiga mot varandra. Käbblet eskalerade och plötsligt sa hon det. Hans inre var i uppror. Den paddan hade dragit en vals och han hade gått på den lätte.

****

”Vad hände sen?” sa rösten.

Erik hajade till när knivseggen ristade mot halsen. Hans hand åkte upp, kände kniven. Såg på handen. Blod på fingertopparna.

”Vad hände sen?” sa han igen med högre röst.

”Jag … jag …”

”Vad sa du? Jag hör inte?!” fortsatte Sate och Erik kände hur kniven skar in i huden.

”Jag satte mig … på henne”, flämtade han. ”Sluta”, kved han.

”Sluta med vad?”

”Jag blöder.”

”Din jävel”, sa Sate. ”Vad gjorde du sen?”

Erik hade stått lutad över henne, så nära att han var säker på att hon känt lukten av hans skrev. Det var meningen. Hon skulle öppna ögonen, se på honom. Han såg hennes ögonlock fladdra. I samma ögonblick satte han sig på henne, ett ben på varje sida.

”Jag la kudden över hennes ansikte.”

Första tanken när det var över; vilken befrielse att slippa höra hennes gnäll. Aldrig mer.