Många kan säkert uppfatta mig som reserverad. Det är jag. I vissa
grupper av människor. Efter att ha funderat under många år hur jag är funtad,
har jag kommit fram till att jag har ett stort behov av att känna mig trygg.
Gör jag inte det. Om jag är det minsta otrygg sluter jag mig, stänger in mig inuti ett skal, där jag inte kan nås.
Om jag inte ges utrymme i en grupp att prata, slutar jag lyssna på
andra. Som en slags hämnd. Ett straff som eventuellt bara jag själv uppfattar,
men som ändå ger mig en slags inre njutning. Om de inte är intresserade av mig
ger jag tillbaka med ointresse för dem.
Jag kan inte säga när, men vid ett givet tillfälle i livet, för inte
så länge sen, gick jag över gränsen. Jag började avsky människor som berättar
och berättar med monoton röst. Om sig själva. Som inte lägger märke till sin
omgivning. Som inte bryr sig om att ge andra plats. Jag undviker grupper med
personer som inte ger mig något, som enbart är egotrippare. Inte alltid så
lätt. Det har jag fått erfara. Men jag ger mig inte.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar