Venedig

Det stora fyrmastade vita segelfartyget närmade sig hamninloppet i Venedig. Klungor av människor följde skeppets långsamma seglats in till kajen. Två kraftiga män på land hojtade till

”Hej där! Vi tar emot!”

De slängde av sig sina slitna svarta yllejackor, kavlade upp ärmarna och tog emot de kraftiga tamparna som kastades mot dem. Efter en stunds arbete kom landgången på plats. En man klädd i mörkgrå knälång rock stod främst i kön. I halsen kunde man skymta hans spetsprydda vita skjortkrage och i famnen höll han ett stort paket.

”Kom med här ska ni få se”, sa han när han kommit i iland och stod framför en grupp personer som nyfiket slängde blickar på förpackningen.

Han vinkade till dem och började gå mot hamncaféet. Därinne i dunklet gick han fram till ett av borden som stod alldeles vid fönstret. Han tittade på sin publik, som kommit efter honom in och som redan hade formerat sig runt bordet.

”Som ni vet har jag nyss kommit tillbaka från en resa till Persien. Där hittade jag något ni alla kommer att vilja ha. Ni kommer hädanefter att sova som små nyfödda telningar. Varenda natt, vinter som sommar.”

Han tog upp vad som såg ut som en bunt tunna ribbor av hyvlat trä.

”Vad är det där för något? En knippa träbitar.”, sa en av männen och gjorde en grimas.

”Titta nu”, fortsatte mannen från båten.

Han lyfte byltet med träribbor, hittade ett par krokar på väggen där han fäste tingesten. Han tog tag i den tunna linan som hängde på sidan och drog försiktigt. Lamellerna började guppa neråt, en efter en i ordning, som dominobrickor.

”Eftersom jag fann produkten i Persien har jag bestämt mig för att kalla skapelsen för persienner. Vad tycks?”

 

(Samma produkt som på engelska kom att kallas Venetian Blinds)