Karl

Det var Karl han hette, min pappa. Han dog en dag i maj. Björkarnas löv var nästan helt utslagna. Jag satte mig under ett av träden i björkdungen och skådade uppåt. Känslan av att befinna mig i en lummig katedral byggd av björkträd var genomgripande.

Så annorlunda än när mamma dog. Hennes begravning ägde rum i mitten av januari. Vinden bet i kinderna och snöflingor letade sig in mellan bluskragen och nacken. Jag darrade. Både av köld och rädsla. Aldrig mer skulle jag få träffa mamma. Begravningen av pappa var så mycket lättare. Det var ljummet i luften och jag tog allt med jämnmod. Det sorgliga var att båda var borta. Nästa gång är det min tur.