Ugglan

Hon hade alltid tyckt om ugglor. En gång på teve var det en pytteliten uggla som satt på en mans hand. Med klotrunda stora ögon tittade fågeln stint på henne från teveskärmen. Hon tyckte att den såg värdig ut med sin raka hållning och kloka ansiktsuttryck. Eller vad det kallas på en fågel. Så vred ugglan sakta på huvudet och medan den sakta blinkade tittade den på mannen. Hon fick en känsla av att fågeln tyckte om honom. Sympativibbar om det kan gå igenom teven.

För många år sen var det en arbetskamrat till henne som sa att hon skrattade precis som en uggla. Fortfarande önskade hon att hon frågat honom hur han visste hur en uggla lät när den skrattade. Så vitt hon visste brast inga fåglar i skratt. Möjligtvis att de visade sitt goda humör genom att kvittra. Fast inte ugglor.