Änglar

Jag minns när vi gick vilse i Eskilstuna. Min äldre syster och jag. Jag var fem år. Mamma hade slagit sig ner i frisörstolen. Det skulle ta en stund. Vi hade tråkigt och skulle bara gå ut några minuter. Nere på gatan gick vi hand i hand längs trottoaren. Sen hittade vi inte tillbaka. En polis stod i ett gathörn. Han tog med oss till polisstationen. Jag såg en jättelång trång korridor. Längst ner kom en kvinna gående.

"Mina små änglar", sa hon till oss och smekte våra kinder. "Nu ska vi tillsammans hitta mamma."

Hon satte sig ner bakom ett stort skrivbord. Vi stod kvar alldeles innanför dörren. Hon slog upp den tjocka telefonkatalogen och placerade ett pekfinger mitt på en sida. Vi stirrade på telefonluren när hon satte den mot vänstra örat. Ett högt surrande när hon långsamt slog siffra efter siffra.

"Fel frisör", sa hon, skakade på huvudet och gjorde en grimas.

Jag bytte ben och sökte min systers hand.

"Nu tar vi nästa. Vi ger oss inte."

Jag glömmer aldrig känslan när jag fick syn på mamma. Det var först då det brast inom mig. Flödet av tårar. Jag storgrät, sprang fram till henne och kastade mig ner i hennes knä.