Jag minns när vi gick
vilse i Eskilstuna. Min äldre syster och jag. Jag var fem år. Mamma hade slagit
sig ner i frisörstolen. Det skulle ta en stund. Vi hade tråkigt och skulle bara
gå ut några minuter. Nere på gatan gick vi hand i hand längs trottoaren. Sen
hittade vi inte tillbaka. En polis stod i ett gathörn. Han tog med oss till
polisstationen. Jag såg en jättelång trång korridor. Längst ner kom en kvinna gående.
"Mina små
änglar", sa hon till oss och smekte våra kinder. "Nu ska vi tillsammans
hitta mamma."
Hon satte sig ner bakom
ett stort skrivbord. Vi stod kvar alldeles innanför dörren. Hon slog upp den
tjocka telefonkatalogen och placerade ett pekfinger mitt på en sida. Vi stirrade
på telefonluren när hon satte den mot vänstra örat. Ett högt surrande när hon långsamt
slog siffra efter siffra.
"Fel frisör",
sa hon, skakade på huvudet och gjorde en grimas.
Jag bytte ben och sökte
min systers hand.
"Nu tar vi nästa. Vi
ger oss inte."
Jag glömmer aldrig
känslan när jag fick syn på mamma. Det var först då det brast inom mig. Flödet
av tårar. Jag storgrät, sprang fram till henne och kastade mig ner i hennes knä.
Vilken upplevelse och jag kan verkligen förstå den stora lättnaden. När jag var fem år åkte vi spårvagn i Köpenhamn. Min mamma, moster och min kusin gick av men jag hann inte utan spårvagnen startade igen. Det gallskrik som jag gav upp var inte att leka med så föraren stannade vagnen igen. Därefter gick jag alltid av först och min mamma stod bakom mig.
SvaraRaderaHa en fin onsdag!
Oj det förstår jag att du skrek ordentligt! De flesta av oss kommer nog ihåg liknande traumatiska ögonblick i den åldern.
RaderaFint skrivet!
SvaraRaderaTack Pia!
Radera