Han hette Mars

I grundskolan, under sista terminen i nian, hade jag en gymnastiklärare som hette Mars. Det passade bra antar jag. Kvinnor från Venus och män från Mars och sånt. Han tyckte om flickor. Det visade han tydligt, med blinkningar och hur han letade med skelande ögon uppifrån och ner och tillbaka. Jag visste inte om jag skulle bli arg eller ta det som en komplimang. Uttrycket att han klädde av mig kläderna med blicken passade här.

En gång när vi hade friluftsdag. Vi skulle orientera. Det hade jag och Maggan ingen lust med. Vi satte oss mitt inne i skogen istället på en nedfallen tall och rökte Marlboro. Ingen av oss hade klocka på oss. Efter ett tag reste vi oss upp och började gå tillbaka. Det var inte långt. Vi såg de andra mellan träden. Så fick vi syn på Mars.

"Var i helvete har ni varit? Vi har letat", skrek han mellan tänderna.

Vi sa inget. Vågade inte. Lufsade närmre. Jag gick rakt ner i en vattenpöl med ena foten. Jag drog upp en genomblöt gympadoja. Jag ryste av den kalla känslan. Han gick mot oss, kom så nära att vi backade ett steg bakåt.

Då tog han ett steg till. Och vi också. Bakåt. Så där höll det på. Tills vi snubblade och ramlade och satte oss hårt på ändan ner i slyn. Då vände han på klacken och gick åt andra hållet. Den dagen gillade han nog inte flickor.