Inte tråkigt ...

Den tog priset. Tapaskrogen. Tyvärr inte det fina priset utan det andra, längst ner. Jag tror att det mesta som kunde gå fel, gjorde det. Första intrycket var att det var en snygg restaurang. Såg trevligt ut och en snygg tjej stod i ingången och visade oss ett bra bord. Sen fick vi vänta. Och vänta. Under tiden la jag märke till en man några bord bort. Han pratade med en av servitörerna. Gestikulerade och jag hörde ett upprört muttrande.

Vi beställde. En öl och ett glas vitt vin som drink före maten. En flaska rosévin och fyra tapas per person därefter. Väntade. Efter en stund kom vinet. Två glas rosé. Vi haffade en av de serverande. Först var hans ansikte helt tomt, liksom avskalat. Trots att det var han som fått beställningen från början verkade han inte förstå. Efter en stund fick vi det vi hade beställt. Rosévinet var ljummet. Sen kom maten. Den spanska omeletten var trist och torr. För att inte säga hård. Tomatsalladen hängig. Det var lätt att konstatera att inget var tillagat samma dag. Resten av rätterna var OK, men bara så där. Kändes uppvärmt.

Under tiden vi åt fortsatte vi att betrakta publiken. Det gick inte att låta bli, även om jag kände mig en aning elak. Det var nästan vid varenda bord diverse högljudda diskussioner med servitörer och servitriser, som hela tiden hastade fram och tillbaka mellan borden. Ofta med nya grunkor i händerna, som ersättning för det kunden inte velat ha.

Mannen jag tidigare nämnt reste sig upp. Han gick fram till kassan och ställde ett litet fat, troligtvis med kvittot på, vände sig om och gick tillbaka till bordet. Han var mörk i synen. Tio minuter senare reste han sig igen och stegade ännu en gång bort mot kassan. Nya högröstade meningsutbyten. Sen gick han. Därifrån.

Det bästa man kan säga om besöket var att det i alla fall inte var tråkigt ...